Frågor och svar

De flesta rodenticider på den finska marknaden innehåller antikoagulanter, dvs. medel som förhindrar att blodet koaguleras, som verksamt ämne. Antikoagulanterna dödar gnagarna inom cirka en vecka efter att de ätit den dödande dosen. Antikoagulanter kan delas in i tre grupper utifrån deras bestående karaktär, toxicitet och resistens. Riskreduceringsmetoderna skiljer sig något mellan de olika verksamma ämnena, som därför inte kan behandlas som en enda grupp. Förutom antikoagulanter finns det ett akut verksamt ämne, alfakloralos. I Finland får man endast använda rodenticider som godkänts av Tukes. Dessa har listats i Tukes biocidregister.

Alfakloralos är ett gift som påverkar det centrala nervsystemet och är godkänt för bekämpning av möss inomhus. Effekten på råttor har inte påvisats. Preparat som innehåller alfakloralos är godkända för både konsumenter och yrkespersoner. Alfakloralos dödar mössen inom ett dygn efter att de ätit giftet. Det finns inget motgift mot alfakloralos. Veterinärer har informerat Tukes om misstänkta förgiftningsincidenter med katter orsakade av alfakloralos. Katter och hundar bör hållas fast under användningen av rodenticider och katt- och hundägare i grannskapet bör också informeras om användningen.

Kumatetralyl är första generationens antikoagulant, som finns i preparaten Racumin Pasta P och Racumin Foam. Båda preparat är endast avsedda för yrkesmässigt bruk. Det senare är ett kontaktgift vars halt verksamt ämne är högre än i beten som är avsedda att ätas. Gnagarna ska inte äta det skumliknande preparatet, som läggs ut runt gnagarnas rutter. Skummet fastnar på gnagarnas päls och de slickar av det. Skummet är avsett för användning på särskilt svåra platser och används för att effektivisera bekämpningen av gnagare med beten.

Preparat som innehåller difenakum och bromadiolon säljs under flera olika handelsnamn. Preparaten finns i Tukes biocidregister, där man kan söka efter preparatet baserat på det verksamma ämnets namn. Alla difenakum- och bromadiolonpreparat är endast godkända för yrkesmässigt bruk, eftersom deras haltgräns (0,005 %) överskrider gränsen för klassificeringen reproduktionstoxiskt 0,003 %. Preparat som klassificerats som reproduktionstoxiska kan inte godkännas för konsumenter.

Brodifakum, difetialon och flokumafen är de giftigaste antikoagulanterna och de som stannar kvar i naturen längst. De är också effektiva vid halter under 0,003 %, dvs. de kan även användas i preparat godkända för konsumenter. Preparat som innehåller dessa verksamma ämnen säljs också under flera olika handelsnamn, som finns i ovan nämnda biocidregister.
Fortlöpande användning av rodenticider, dvs. att hela tiden ha dem i beteslådor, är förbjudet för andra preparat än sådana som innehåller difenakum eller bromadiolon. I genomförandeförordningarna för verksamma ämnen konstateras att fortlöpande användning endast är tillåten på ställen där sannolikheten för en ny gnagarinvasion är stor och andra bekämpningsmetoder har visat sig vara otillräckliga. Fortlöpande användning är möjligt endast för professionella skadedjursbekämpare eller lantbrukare som avlagt växtskyddsexamen och som bekämpar gnagare i egen lantbruksverksamhet. På Tukes sidor finns anvisningen bekämpning av gnagare i foder- och livsmedelsproduktion, med närmare information om i vilka omständigheter som fortlöpande användning kan godkännas.
De första rodenticiderna med antikoagulanter lanserades efter andra världskriget. När gnagarna blev resistenta, dvs. motståndskraftiga mot den första generationens antikoagulanter (varfarin, kumatetralyl) utvecklade man på 1970-talet nya mer bestående och giftigare antikoagulanter, dvs. andra generationens antikoagulanter.

Antikoagulantresistensen baseras på en muterad gen som förekommer naturligt i gnagarpopulationer. När gnagarna inte utsätts för rodenticider sprider sig inte mutationen i populationen. När rodenticider används blir mutationen en selektiv fördel och antalet gnagare som bär på den blir allt fler i populationen.

Antikoagulantresistens är vanligt i många europeiska länder där resistensen har studerats (Danmark, Tyskland, Holland, Frankrike, England). I dessa länder finns det områden där bara de mest effektiva antikoagulanterna verkar på gnagare. Å andra sidan kan det finnas områden där resistens inte är något problem och i sådana områden är alla antikoagulanter effektiva.

I Finland har man tills vidare inte kartlagt resistensen, men Luke har en studie på gång där man undersöker husmöss, skogsmöss och råttors resistens mot antikoagulanter. Studien blir klar i slutet av 2019.

Resistens utvecklas lättast mot första generationens antikoagulanter (kumatetralyl), varför de inte får användas fortlöpande för bekämpning av gnagare. Näst lättast utvecklas resistens mot bromadiolon och difenakum. Gnagare som är resistenta mot difenakum är det också mot första generationens antikoagulanter och troligen också mot bromadiolon. Resistens mot de allra giftigaste och mest bestående antikoagulanterna har hittills inte upptäckts, men i teorin är det möjligt att det utvecklas.

För att förhindra utveckling och spridning av resistens är det viktigt att inte använda antikoagulanter fortlöpande. Fortlöpande användning är endast tillåten i undantagsfall. Förutom fortlöpande användning främjar även ineffektiv användning utvecklingen av resistens. Användningen är ineffektiv när för lite gift lagts ut sett till antalet gnagare eller om giftet läggs ut för sällan. Om det finns tillgång till mycket annan mat kan gnagarna också äta för lite gift. Om man inte lyckas utplåna hela den lokala gnagarpopulationen under förgiftningen ökar risken för utveckling av resistens.
Om du upplever att det gift som du använder verkar ineffektivt beror det troligen på något av följande:
- populationen som du bekämpar är stor och det kommer hela tiden nya gnagare från utsidan av bekämpningsområdet
- du har inte lagt ut tillräckligt med rodenticider eller så ligger de inte på rätt ställen för gnagarna
- gnagarna har tillgång till alternativ mat
- om långvarig bekämpning har utförts i området kan gnagarna ha utvecklat resistens mot det verksamma ämnet, varvid preparatet inte längre verkar som det ska (se frågan om resistens)
Gör så här:
- Om bekämpningen av gnagare inte lyckas, ta kontakt med kommunens hälsomyndighet eller en skadedjursbekämpare.
- Om du misstänker resistens, rapportera det till Tukes (biosinfo @ tukes.fi) och till preparatets distributör eller innehavaren av godkännandet.
Rodenticider som innehåller antikoagulanter som verksamt ämne leder alltid till att andra djur exponeras, även om man använder dem enligt bruksanvisningarna. Användning i strid med bruksanvisningarna ökar risken att andra djur exponeras.

Andra djur exponeras för antikoagulanter när de äter förgiftade gnagare. Gnagarna dör aldrig direkt, de söker sig inte till vatten eller till gropar för att dö, utan fortsätter att leva normalt åtminstone i några dagar efter att ha ätit giftet. Antikoagulanten överförs till rovdjur eller asätare när de äter förgiftade levande eller döda gnagare.

I Finland är det vanligt att andra djur exponeras, över 80 % av alla undersökta djur innehöll rester av antikoagulanter. Djur som undersöktes var bl.a. räv, mårdhund, hermelin, småvessla, hökar, ugglor och kråkfåglar. Undersökningen innefattade också fyra katter, som alla innehöll rester av antikoagulanter. Resterna i övriga djur är små och brukar inte akut döda andra djur. Resternas långtidseffekter på djur i vilt tillstånd har inte undersökts, men de kan ha skadliga effekter på reproduktionen (fler missfall) eller immunförsvaret.

Tukes har den senaste tiden fått rapporter om förgiftningsincidenter med katter, som tros bero på alfakloralos. Katterna misstänks ha förgiftats antingen genom att ha ätit ett preparat som innehåller alfakloralos (om det används enligt bruksanvisningarna ska det inte vara möjligt) eller ätit en mus som ätit giftet. Det finns inget motgift mot alfakloralos. Vid en förgiftning kan man försöka behandla djurets symtom. På grund av de misstänkta förgiftningarna uppmanar Tukes folk att hålla fast hundar och katter och andra husdjur under användningen av rodenticider. Katt- och hundägare i grannskapet bör också informeras om användningen av gift.

Godkännande- och kompetenskrav i kylbranschen

Företag och enskilda personer som är verksamma inom kylbranschen behöver ett behörighetsintyg och godkännande av Tukes. Man ska ansöka om godkännandet och behörighetsintyget innan verksamheten inleds.

Köldmedier som innehåller F-gaser får inte säljas till någon annan än företag som har registrerats av Tukes.

Med kylbranschen avses verksamhet med ämnen som bryter ned ozonskiktet och vissa fluorerade växthusgaser, dvs. F-gaser. Sådana ämnen och gaser används i följande sammanhang:

kyl- och luftkonditionerings- och värmepumpsanordningar
luftkonditioneringsanordningar i fordon
släckanordningar
elektriska brytare och lösningsmedel.

Tukes godkännande och behörighetsintyg behövs innan verksamheten inleds, om ditt företag eller du själv utför något av följande:

förbinder eller öppnar anordningars köldmediekretsar som innehåller F-gaser
tar tillvara F-gaser eller lösningsmedel som är baserade på F-gaser
utför läckagekontroller på anordningar.

Övervakning av kylbranschen

Tukes övervakar uppfyllandet av behöringhetskraven i kylbranschen. En verksamhetsutövare som bryter mot behörighetskraven kan anmälas till Tukes t.ex. per e-post till adressen kirjaamo (at) tukes.fi.

Brott mot miljöskyddslagen kan leda till verksamhetsförbud eller böter. Tukes kan också återkalla ett behörighetsintyg om företaget eller personen i fråga inte längre uppfyller behörighetskraven.

Läckagekontroller av kylutrustningar

Bestämmelser om anordningars läckagekontroller övervakas av NTM-centralerna och de kommunala miljöskyddsmyndigheterna.

Övervakning av försäljningen av köldmedier och anordningar som innehåller köldmedier

Försäljningen av köldmedier och anordningar som innehåller köldmedier övervakas av Finlands miljöcentral. Finlands miljöcentral kan kontaktas på adressen ods.f-kaasut (at) ymparisto.fi