Plastprodukter för engångsbruk, SUP (Single-Use Plastics)

Förbjudna produkter

Följande produkter helt eller delvis tillverkade av plast för engångsbruk är förbjudna att släppa ut på marknaden i Finland från 23.8.2021:

• alla produkter som innehåller oxo-nedbrytbar plast
• följande plastprodukter för engångsbruk:
  • bestick
  • tallrikar
  • bomullspinnar (tops)
  • sugrör
  • omrörare för drycker
  • pinnar som bär upp ballonger
  • livsmedelsbehållare av expanderad polystyren dvs. behållare såsom lådor, med eller utan lock, med livsmedel som
    • är avsedda att konsumeras direkt
    • vanligtvis konsumeras direkt ur behållaren och
    • är redo att konsumeras utan någon ytterligare beredning
  • dryckesbehållare av expanderad polystyren, inklusive korkar och lock
  • muggar av expanderad polystyren, inklusive korkar och lock.

Om plastsugrör och bomullspinnar används för medicinska ändamål kan de under vissa särskilda villkor släppas ut på marknaden som medicintekniska produkter. Mer information om lagstiftningen om medicintekniska produkter finns tillgänglig på webbplatsen för Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimea.

Obligatoriska märkningar

Vissa produkter som är helt eller delvis tillverkade av plast och som ska släppas ut på den finska marknaden måste bära en synlig, lättläslig och outplånlig märkning på förpackningen eller på själva produkten. Märkningarna måste följa kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/2151. Kravet gäller från och med 23.8.2021. Dessa produkter omfattar

• sanitetsbindor (dambindor), tamponger och tampongapplikatorer
• våtservetter (på förhand våta servetter för personlig hygien eller användning i hushåll)
• tobaksvaror med filter och filter som används tillsammans med tobaksprodukter
• muggar.

Märkningen måste placeras på konsument- och gruppförpackningar av sanitetsbindor (dambindor), tamponger och deras applikatorer och våtservetter.

På tobaksvaror med filter och på filter som används tillsammans med tobaksprodukter måste märkningen finnas på detaljhandelsförpackningen och ytterförpackningen. Märkningen är inte obligatorisk för förpackningar med en yta på mindre än 10 cm².

På muggar måste märkningen tryckas, graveras eller präglas på själva muggen.

En konsumentförpackning är en förpackning i vilken produkten säljs till konsumenten (säljenhet). En gruppförpackning är en förpackning i vilken flera säljenheter är förpackade för förvaring. Till exempel, en konsumentförpackning innehåller tio individuella dambindor eller våtservetter. En kartongförpackning i vilken säljenheter för dambindor eller våtservetter förvaras vid inköpsstället, är en gruppförpackning.

När det gällertobaksvaror med filter hänvisas till tobakslagen. Enligt tobakslagen (549/2016) är en

• detaljhandelsförpackning den minsta enskilda förpackning för tobaksprodukter eller andra i denna lag avsedda produkter som släpps ut på marknaden (2 § 31 punkten i tobakslagen), till exempel ett cigarettpaket tillverkad av kartong.
• ytterförpackning varje förpackning i vilken tobak eller andra i denna lag avsedda produkter släpps ut på marknaden och som innehåller en eller flera detaljhandelsförpackningar, till exempel en cigarrettlimpa. Transparenta omslag anses dock inte vara ytterförpackningar (2 § 32 punkten i tobakslagen). 

Tukes övervakar de märkningar som krävs för tobaksvaror i SUP-lagstiftningen. I Finland övervakar Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira samt kommunerna efterlevnaden av tobakslagens bestämmelser om detaljhandelsförpackningar av tobaksvaror.

Vem ansvarar för att fästa märkningen?

I Finland är det tillverkaren, den som släpper ut produkten på marknaden eller distributören som ansvarar för att fästa märkningen. För ytterligare information, se "Vanliga frågor".

Hur ska märkningen vara?

Varje produktgrupp kräver sina egna märkningar. Nedan visas piktogrammen för markeringar för muggar som ett exempel. Muggar som är delvis tillverkade av plast måste ha en tryckt märkning. Muggar som är helt och hållet gjorda av plast måste ha en tryckt märkning eller en graverad/präglad märkning.

Märkningen består av en bild med en informationstext undertill som informerar att produkten innehåller plast eller att den är gjord av plast. I Finland måste informationstexten stå på både finska och svenska.

I genomförandeförordningen finns de utförligare bestämmelser om detaljerna för märkningen. Kraven gällande bland annat märkningens placering och storlek, bildens färgkoder och textens teckensnitt måste beaktas. Kraven för varje produktgrupp kan kontrolleras i genomförandeförordningen.

Produktkrav att korkarna och locken är fästa vid dryckesbehållaren under hela användningen från 3 juli 2024

SUP-direktivet har ett produktkrav att locket ska sitta kvar på dryckesbehållaren under produktens tilltänkta andvändningsfas. I Finland har kravet genomförts genom ändring i förordningen om förpacknings- och förpackningsavfall. Kravet trädde i kraft den 3 juli 2024.

Kravet gäller för dryckesbehållare som innehåller plast, upp till tre liter, med korkar eller lock av plast. För ytterligare information, se "Vanliga frågor".

En harmoniserad standard för krav och testmetoder för att demonstrera fastsättningen av korkar och lock till en dryckesbehållare har publicerats:

SFS-EN 17665:2022 + A1:2023:en. Packaging. Test methods and requirements to demonstrate that plastic caps and lids remain attached to beverage containers

Dryckesbehållaren som överensstämmer med den harmoniserade standarden uppfyller skyldigheten att hålla locket fastsatt. Det är dock inte obligatoriskt att använda den harmoniserade standarden, eftersom dryckesbehållaren kan uppfylla skyldigheten att hålla korken fastsatt även om den inte har provats enligt den harmoniserade standarden.

Produktkravet gäller inte för:

• dryckesbehållare av metall eller glas med lock eller korkar, som är gjorda av plast.
• metallkorkar och metallock med plastförsegling
• dryckesbehållare som är avsedda för och används för flytande livsmedel för speciella medicinska ändamål enligt definitionen i artikel 2 g i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 609/2013.

Mer information om flytande livsmedel med speciella medicinska ändamål på Livsmedelsverkets webbplats.

Definition av plast

I SUP-lagstiftningen definieras plast som ett material bestående av en polymer enligt definitionen i REACH-förordningen i vilken tillsatser eller andra ämnen kan ha lagts till. Det kan användas som huvudsaklig strukturkomponent i slutprodukter. Naturliga polymerer som anses uppstå genom polymerisering i naturen och som inte har modifierats på kemisk väg omfattas inte av tillämpningsområdet för SUP-direktivet.

SUP-lagstiftningen omfattar plast som är tillverkad av modifierade naturliga polymerer. Det gäller även plast som är tillverkad av biobaserade, fossila eller syntetiska utgångsämnen. Lagstiftningen omfattar även biologiskt nedbrytbar plast och polymerbaserade gummiföremål. Färger, bläck och lim som polymera material undantas dock från tillämpningsområdet för definitionen av plast enligt SUP-lagstiftningen.

I allmänhet definieras en polymer som erhålls från en industriell process som en modifierad polymer, även om samma typ av polymer förekommer i naturen. Detta innebär att polymerer som framställs genom biosyntes i syntetiska odlings- och fermenteringsprocesser i industriell miljö, till exempel polyhydroxialkanoater (PHA) och polylaktider (PLA), anses vara modifierade naturliga polymerer.

Polymerer som erhålls av en polymerisationsprocess som förekommer i naturen och som har tillvaratagits från naturen för vidare behandling anses som naturliga polymerer. Till exempel cellulosa och lignin som utvinns mekaniskt ur trä och spannmål är exakta motsvarigheter till definitionen för naturliga polymerer. Som kriterium används en kemisk jämförelse av utgångsämnen och slutprodukten. Därigenom anses viskos som består av regenererad cellulosa vara en naturlig polymer. Därför faller viskos, lyocell och cellulosafilm utanför direktivets tillämpningsområde. Cellulosaacetat däremot definieras som kemiskt modifierat och som plast, eftersom de modifieringar som skett under produktionsprocessen finns kvar i slutprodukten.

Begreppen i anknytning till definitionen av plast har förtydligats i kommissionens tillkännagivande (SUP-riktlinjer), som publicerades i juni 2021.

Definition av plastprodukter för engångsbruk

Med plastprodukt för engångsbruk avses en produkt som helt eller delvis består av plast och som inte har utformats, konstruerats eller släppts ut på marknaden för att under sin livscykel återanvändas flera gånger genom att sändas tillbaka till en producent för att återfyllas eller återanvändas för samma ändamål som den utformades för.

En produkts engångskaraktär kan bedömas genom att granska produktens förväntade livslängd och konsumenternas uppfattning av produktens återanvändbarhet. Följande faktorer har granskats vid uppskattningen:

• är produkten avsedd och utformad för att användas flera gånger utan att dess egenskaper går förlorade
• uppfattar konsumenterna den som en återanvändbar produkt 
• använder konsumenterna den som en återanvändbar produkt.

Även produktens material, tvättbarhet och reparerbarhet inverkar på uppskattningen av engångskaraktären samt huruvida egenskaperna möjliggör flera användningar i samma ändamål.

Till exempel i EU-kommissionens inofficiella tolkningar av SUP-lagstiftningen finns ett utlåtande om plastbestick som tillverkas enligt standarden EN 12875-1-2005 (Mechanical dishwashing resistance of utensils). Besticken tål diskning i diskmaskin 25 gånger, varför de kan anses vara utformade för att användas flera gånger utan att deras funktionalitet och egenskaper går förlorade. Konsumenterna uppfattar vanligtvis också denna typ av bestick som återanvändbara produkter.

Om en plastprodukt för engångsbruk är en förpackning finns anvisningar för bedömning av dess engångskaraktär i lagstiftningen om förpackningar och förpackningsavfall (1029/2021). Om en plastprodukt för engångsbruk omfattas av tillämpningsområdet för såväl SUP-lagstiftningen som lagstiftningen om förpackningar och förpackningsavfall, ska produkten vara förenlig med kraven i båda direktiven. Om dessa lagstiftningar strider mot varandra tillämpas SUP-lagstiftningen.

På sådana plastprodukter för engångsbruk som inte anses vara förpackningar tillämpas endast kraven i direktivet om plastprodukter för engångsbruk, även om de kan ha samma användningsändamål eller egenskaper som förpackningar.

Utsläppande på marknaden och tillhandahållande på marknaden i SUP-direktivet 

När SUP-direktivet tillämpas släpps en produkt ut på marknaden när den tillhandahålls för första gången på marknaden i Finland. Den som släpper produkten på marknaden är tillverkaren eller importören av produkten.

Med tillhandahållande på marknaden avses att en produkt levereras för distribution, förbrukning eller användning på den finländska marknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis.

Om en aktör har affärsverksamhet i en annan EU-medlemsstat, måste företaget kontrollera lagstiftningen i den aktuella medlemsstaten separat. Inom SUP-lagstiftningen, med avvikelse från många andra lagstiftningar, sker utsläppandet på marknaden alltid i den aktuella medlemsstaten. För ytterligare information, se "Vanliga frågor".

Bakgrund till lagstiftningen

Syftet med direktiv (EU) 2019/904 om plastprodukter för engångsbruk är att förebygga och minska mängden plastskräp i naturen, särskilt i vattenmiljön. Dessutom är syftet med lagstiftningen att främja omställningen till cirkulär ekonomi. Ytterligare information om nationell lagstiftning finns tillgänglig i samlad form från Miljöministeriets webbplats.

Plast utgör cirka 80 procent av det skräp som återfinns vid havsstränderna inom EU-området. De produktgrupper som omfattas av kraven i lagstiftningen har valts ut utifrån en undersökning av det marina skräpet inom EU. Miljöministeriet har också låtit göra en utredning av det marina skräpets sammansättning i Finlands havsområde. På stränderna i Finland återfinns mycket tobaksfimpar, vilka omfattas av SUP-lagstiftningen.

De mål som ställs upp i lagstiftningen uppnås genom olika åtgärder, till exempel genom att minska konsumtionen nationellt, genom produktförbud, produktdesign- och märkningskrav samt utökat producentansvar. De valda åtgärderna beror på produktgruppen. Vissa produktgrupper kan omfattas av flera krav.

Enligt avfallsslagen (646/2011) övervakar Tukes SUP-produktförbud, märkningskrav samt kravet att lock eller korkar är fästa vid dryckesbehållaren som innehåller plast under hela användningen. NTM-centralen i Birkaland (PIR-ELY), som är den riksomfattande tillsynsmyndigheten för producentansvar, övervakar kraven som gäller producentansvar i direktivet.