Vissa plastprodukter för engångsbruk omfattas av produktförbud eller av märkningskrav och andra skyldigheter. För vissa produktgrupper kan det finnas flera olika krav. På denna sida ges information om de gällande produktförbuden och märkningskraven.
Följande produkter helt eller delvis tillverkade av plast för engångsbruk är förbjudna att släppa ut på marknaden från och med 23.8.2021:
Om plastsugrör och bomullspinnar med plastskaft är avsedda för medicinteknisk användning kan det vara möjligt att släppa ut sådana på marknaden som medicintekniska produkter efter 23.8.2021. Mer information om lagstiftningen gällande medicintekniska produkter finns på Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet Fimeas webbplats.
Kraven i direktivet förutsätter nationell lagstiftning. I Finland har genomförandet av den nationella lagstiftningen fördröjts. Av den anledningen avviker tidpunkterna för utsläppande på marknaden från varandra i den nationella lagstiftningen och i direktivet.
Från och med 23.8.2021 ska följande produkter som är helt eller delvis tillverkade av plast och som ska släppas ut på marknaden märkas med märkningar enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/2151 (via länken öppnas förordningen i en konsoliderad version där de översättningsfel som förekom i den ursprungliga förordningen har korrigerats):
På tobaksvaror med filter ska märkningen finnas på styckförpackningen och ytterförpackningen.
På muggar ska märkningen tryckas, graveras eller präglas på själva muggen.
Styckförpackning är en förpackning i vilken produkten säljs till konsumenten. Gruppförpackning är en förpackning i vilken flera styckförpackningar är förpackade. En styckförpackning är till exempel en förpackning i vilken 10 st. enskilda sanitetsbindor eller våtservetter har förpackats. Den kartongförpackning i butikshyllan där förpackningar med till exempel sanitetsbindor eller våtservetter förvaras är en gruppförpackning.
I fråga om tobaksvaror med filter hänvisar genomförandeförordningen till lagstiftningen om tobaksvaror. Enligt tobakslagen (549/2016):
Tukes övervakar att tobaksprodukter är försedda med de märkningar som förutsätts i SUP-lagstiftningen. Att bestämmelserna i tobakslagen gällande detaljhandelsförpackningar iakttas övervakas i Finland av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira samt kommunerna.
Märkningskraven gäller produkter som släpps ut på marknaden i Finland från och med 23.8.2021. Märkningen får fästas med ett klistermärke på produkter som släppts ut på marknaden före 4.7.2022.
I kommissionens genomförandeförordning fastställs att märkningskraven gäller produkter som släpps ut på marknaden från och med 3.7.2021. Genomförandeförordningen är direkt tillämplig EU-lagstiftning. Genomförande av förordningen förutsätter nationell lagstiftning i Finland (avfallslagen och statsrådets förordning om vissa plastprodukter) med bestämmelser om bl.a. vem som ansvarar för att fästa märkningen. Den nationella lagstiftningen har fördröjts, varför det i kommissionens genomförandeförordning fastställda datumet (3.7.2021) för märkning av produkter inte kan tillämpas.
I Finland är det tillverkaren, den som släpper ut produkten på marknaden eller distributören som ansvarar för att fästa märkningen. Produkter som släppts ut på marknaden före 23.8.2021 behöver inte märkas. Se mer informationen i punkten ”frågor och svar”.
Det finns en separat märkning för varje produktgrupp som ska märkas. Nedan finns bilder med exempel på märkningar av muggar.
Produkten innehåller plast
Gjord av plast
Gjord av plast
I genomförandeförordningen finns bilder på märkningar av muggar. På muggar som är gjorda delvis av plast ska en märkning i färg tryckas. På muggar som är gjorda helt av plast ska rätt märkning antingen tryckas eller graveras eller präglas.
Märkningen består av en bild med en informationsruta och -text undertill som informerar att produkten innehåller plast. I Finland ska informationstexten stå på både finska och svenska.
I genomförandeförordningen finns utförligare bestämmelser om detaljerna för märkningen. Vid märkning ska kraven gällande bl.a. märkningens placering och storlek, bildens färgkoder och textens teckensnitt beaktas. Kontrollera kraven gällande din produktgrupp i genomförandeförordningen.
I SUP-lagstiftningen definieras plast som ett material bestående av en polymer enligt definitionen i REACH-förordningen till vilken tillsatser eller andra ämnen kan ha lagts. Det kan användas som huvudsaklig strukturkomponent i slutprodukter. Naturliga polymerer som anses uppstå genom polymerisering i naturen och som inte har modifierats på kemisk väg omfattas inte av tillämpningsområdet för SUP-direktivet.
SUP-lagstiftningen omfattar plast som tillverkas av modifierade naturliga polymerer. Samma gäller plast som tillverkas av biobaserade, fossila eller syntetiska råvaror. Lagstiftningen omfattar även biologiskt nedbrytbar plast och polymerbaserade gummiföremål. Färger, bläck och lim som polymera material undantas dock från tillämpningsområdet för definitionen av plast enligt SUP-lagstiftningen.
I allmänhet gäller att om en polymer erhålls från en industriell process definieras den som en modifierad polymer, även om samma typ av polymer förekommer i naturen. Detta innebär att polymerer som framställs genom biosyntes i syntetiska odlings- och fermenteringsprocesser, till exempel polyhydroxialkanoater (PHA) och polylaktider (PLA), anses vara modifierade naturliga polymerer.
Polymerer som uppstår i naturen och som där tas tillvara för ytterligare behandling räknas som naturliga polymerer. Till exempel cellulosa och lignin som utvinns mekaniskt ur trä och spannmål är exakta motsvarigheter till definitionen för naturlig polymer. Som kriterium används en kemisk jämförelse av primär- och slutprodukten. Därigenom anses viskos som består av regenererad cellulosa vara en naturlig polymer. Därför faller viskos, lyocell och cellulosafilm utanför direktivets tillämpningsområde. Cellulosaacetat däremot definieras som kemiskt modifierat och som plast, eftersom de modifieringar som skett under produktionsprocessen finns kvar i slutprodukten.
Begreppen i anknytning till definitionen av plast har förtydligats i kommissionens tillkännagivande (SUP-riktlinjer), som publicerades i juni 2021.
Med plastprodukt för engångsbruk avses en produkt som helt eller delvis består av plast och som inte har utformats, konstruerats eller släppts ut på marknaden för att under sin livscykel återanvändas flera gånger genom att sändas tillbaka till en producent för att återfyllas eller återanvändas för samma ändamål som den utformades för.
En produkts engångskaraktär kan bedömas genom att granska produktens förväntade livslängd och konsumenternas uppfattning av produktens återanvändbarhet.
Vid bedömningarna granskas följande faktorer:
Även produktens material, tvättbarhet och reparerbarhet inverkar på bedömningen av engångskaraktären samt huruvida egenskaperna möjliggör flera användningar för samma ändamål.
Till exempel i EU-kommissionens inofficiella tolkningar av SUP-lagstiftningen finns ett utlåtande om plastbestick som tillverkas enligt standarden EN 12875-1-2005 (Mechanical dishwashing resistance of utensils). Besticken tål diskning i diskmaskin 25 gånger, varför de kan anses vara utformade för att användas flera gånger utan att deras funktionalitet och egenskaper går förlorade. Konsumenterna uppfattar vanligtvis också denna typ av bestick som återanvändbara produkter.
Om en plastprodukt för engångsbruk är en förpackning finns anvisningar för bedömning av dess engångskaraktär i lagstiftningen om förpackningar och förpackningsavfall. Om en plastprodukt för engångsbruk omfattas av tillämpningsområdet för såväl SUP-lagstiftningen som lagstiftningen om förpackningar och förpackningsavfall, ska produkten vara förenlig med kraven i båda direktiven. Och om dessa lagstiftningar strider mot varandra tillämpas SUP-lagstiftningen.
På sådana plastprodukter för engångsbruk som inte anses vara förpackningar tillämpas endast kraven i direktivet om plastprodukter för engångsbruk, även om de kan ha samma användningsändamål eller egenskaper som förpackningar.
Med tillhandahållande på marknaden avses att en produkt levereras för distribution, förbrukning eller användning på den finländska marknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis. Utsläppande på marknaden innebär att en produkt för första gången tillhandahålls på marknaden i Finland.
Om en aktör har affärsverksamhet i en annan EU-medlemsstat, ska företaget separat säkerställa lagstiftningen i den aktuella medlemsstaten. Inom SUP-lagstiftningen, med avvikelse från många andra lagstiftningar, sker utsläppandet på marknaden alltid i den aktuella medlemsstaten.
Syftet med lagstiftningen om plastprodukter för engångsbruk är att förebygga och minska mängden plastskräp i naturen, särskilt i vattenmiljön. Dessutom är syftet med lagstiftningen att främja omställningen till cirkulär ekonomi. Den nationella lagstiftningen grundar sig på EU-direktivet (2019/904/EU) om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön.
Plast utgör cirka 80 procent av det skräp som återfinns vid havsstränderna inom EU-området. De produktgrupper som omfattas av kraven i lagstiftningen har valts ut utifrån en undersökning av det marina skräpet inom EU. Miljöministeriet har också låtit göra en utredning av det marina skräpets sammansättning i Finlands havsområde, och på stränderna i Finland återfinns mycket tobaksfimpar, vilka omfattas av SUP-lagstiftningen.
Avsikten är att försöka uppnå målet med lagstiftningen genom olika åtgärder, bl.a. genom att minska den nationella konsumtionen, genom produktförbud, produktdesign- och märkningskrav samt utökat producentansvar. De valda åtgärderna beror på produktgrupp, och vissa produktgrupper kan omfattas av flera krav.
Genomförandet av direktivet på nationell nivå är ännu inte slutfört, men vissa produkter omfattas av produktförbud och märkningskrav som gäller från och med 23.8.2021. Tukes övervakar produktförbuden och märkningskraven. Det finns också planer på att Tukes ska övervaka kravet på att korkar ska vara fästa vid förpackningen. Planen är att NTM-centralen i Birkaland, som är den riksomfattande tillsynsmyndigheten för producentansvar, ska övervaka de övriga kraven i direktivet. Mer information om beredningen av lagstiftningen finns på Miljöministeriets webbplats.
