Gruvverksamhet i anslutning till batterimineraler
Malmletning
Malmletningen syftar till att hitta och undersöka mineralfyndigheter som eventuellt kan utnyttjas ekonomiskt. Fyndigheter som kan utnyttjas ekonomiskt kallas malm.
I Finland har malmletningsbolagen tillgång till det geologiska, geokemiska och geofysikaliska basmaterialet om berggrunden i Finland som tillhandahålls av Geologiska forskningscentralen. Malmletningen inleds oftast med att ta del av detta material. En intressant förekomst kan också hittas utifrån ett folkprov. Malmletningen i vissa områden i Finland styrs också av positiva erfarenheter av motsvarande bergartsområden i världen eller framgångsrika och lovande fynd eller rådande gruvverksamhet i ett visst område. Ett sådant område i Finland är Mellersta Lappland där det förekommer mycket malmletning. Malmletning görs också på redan kända fyndigheter, där brytning rentav har kunnat göras tidigare. I allmänhet är det fråga om att när världsmarknadspriserna på metaller stiger tillräckligt väcks intresset för en förekomst som tidigare konstaterats vara olönsam. Sådana platser är bland annat Vanadinfyndigheten i Mustavaara och koboltfyndigheten i Hautalampi.
Vissa stenartsmiljöer är gynnsamma för vissa metaller. T.ex. grönskifferzonerna är gynnsamma för förekomsten av guld-, kobolt-, koppar- och nickelmalmer, medan lagrade intrusioner är gynnsamma för att hitta krom, platina, palladium eller vanadin. I Finland är möjligheterna att hitta litium störst i pegmatitfyndigheter.
Malmletningen är förknippad med stora ekonomiska risker, eftersom en effektiv malmletning är dyr och det är mycket svårt och tidskrävande att hitta en förekomst som leder till en gruva.
I början av undersökningen kartläggs berggrunden i målområdet utifrån synliga fyndigheter. Ofta görs också prospekteringsgrävning. De första proverna analyseras och fortsatta undersökningar fastställs utifrån detta. I de fortsatta undersökningarna utförs i allmänhet markprovtagning och olika geokemiska undersökningar. Med hjälp av geokemiska undersökningar strävar man efter att lokalisera områden med högre halt av vissa grundämnen som kan innebära mineralfyndigheter.
I geofysikaliska undersökningar bestäms berggrundens elektriska, magnetiska, radiometriska och gravitationsegenskaper. Mätningar kan utföras med flygplan eller i terrängen. Med hjälp av geofysik är det möjligt att undersöka berggrunden på djupet. Med dessa undersökningar utreds berggrundens sammansättning och strukturer och lokaliseras belägenheten av vissa bergartszoner.
Vanligen görs de ovan beskrivna undersökningarna alltid innan man börjar borra.
Djupborrning är den effektivaste metoden för malmletning. Då söker man information om berggrundsprover, det vill säga borrkärnor, som fås på djupet genom diamantborrning. På dessa kan man undersöka mineralogi, analysera halter och undersöka bland annat bergmekaniska egenskaper hos stenen. Dessutom görs ofta geofysikaliska hålmätningar i borrhålen. Borrhålen kan vara över en kilometer djupa, men i allmänhet är de cirka 100–300 m djupa. Meterpriserna på borrningarna är vanligen 100–300 euro.
De fortsatta planerna för undersökningen baseras på resultaten från malmletningsborrningarna. Slutligen leder endast ett fåtal undersökta platser till mer omfattande undersökningar. Om de första referenserna ser lovande ut fortsätter man med borrningarna. När fyndigheten baserat på borrningarna kan modelleras och konstateras vara schaktbar påbörjas en så kallad prefeasibility study (preliminär lönsamhetsanalys), som följs av en feasibility study (en mer detaljerad lönsamhetsgranskning) och slutligen en final eller bankable feasibility study. I detta skede är planerna redan mycket långt hunna och lönsamheten har konstaterats vara så säker att man börjar förbereda finansieringen av projektet. Ansökan om gruvtillstånd upprättas ofta i prefeasibility-fasen.
Litium och gruvdrift
För att få grunda en gruva och bedriva gruvdrift måste man ha gruvtillstånd. Oftast ansöks gruvtillstånd av företag som är registrerade i Finland och vars verksamhetsområde är gruvdrift.
Litium förekommer inte som ren metall i naturen, utan alltid som en förening.
Råvarukällorna för litium är saltvatten i saltsjöar (från saltöknar), pegmatitförekomster och sedimentförekomster. Litium förädlas till litiumkarbonat eller litiumhydroxid.
Saltförekomster
Den viktigaste råvarukällan för litiumets litiumkarbonat är avlagringar i saltsjöar och saltöknar. Det finns särskilt många av dem i Chile och Kina. Före den egentliga separationsprocessen pumpas saltvattnet upp och koncentreras genom att avdunsta vatten, i allmänhet i stora bassänger under solen. Slutligen leds den koncentrerade lösningen till en process där lösningen rengörs och litium avskiljs.
Världens största och renaste litiumreserver finns i Chile i saltöknen Salar de Atacama, där hälften av världens litium finns.
Pegmatitfyndigheter
Pegmatitfyndigheterna är en annan betydande råvarukälla för litium. Fyndigheterna kallas också ”litiumfyndigheter i hårdsten”. I pegmatitförekomsterna kan man utöver litium hitta tenn, tantal och niob. Det vanligaste litiummineralet i pegmatitlitiumfyndigheter är spodumen (litiumaluminiuminosilikat). Man känner till sådana fyndigheter i Australien, USA, Kanada, Irland och Kongo och även i Finland. Pegmatitfyndigheter bryts både i dagbrott och underjordiska gruvor.
Brytning i dagbrott sker i allmänhet i form av pallbrytning. I dagbrottet framskrider brytningen uppifrån och ner i terrasser. Nivåerna förbinds med varandra med hjälp av körvägar, det vill säga ramper. Terrasshöjderna i dagbrott varierar mellan 5–20 meter beroende på malmen. Vid brytning i dagbrott måste man även bryta sidoberg för att bryta malmen. Arbetsskedena vid dagbrytning är avsprängning (borrning, laddning och sprängning), skutknackning, lastning av sprängsten och transport.
I underjordiska gruvor kan man använda många olika metoder och variationer av dessa. De vanligaste metoderna för brytning i Norden är skivpallbrytning, pallbrytning, igensättningsbrytning och skivrasbrytning.
Sedimentära litiumfyndigheter
I sedimentära bergarter förekommer litium antingen i lerfyndigheter eller i evaporiter (vattenlösli
