Litiumjonbatteriers livscykel

Litiumjonbatterier är en vanlig och effektiv typ av batterier. Li-jon-batterier används bland annat i mobila enheter, eldrivna verktyg, elcyklar, elbilar och industri.

Denna typ av batteri är i de allra flesta fall mycket säker att använda, men den förknippas även med risker på grund av dess effektivitet. Risker med litiumjonbatterier, till exempel termisk rusning (thermal runaway), skiljer sig från riskerna med andra batterityper.

Den här sidan berättar om batteriernas livscykel, faktorer som påverkar batteriernas säkerhet samt främsta risker. På sidan finns information om olika författningar och myndigheter som relevanta i de olika skedena av livscykeln.

Olika skeden av litiumjonbatteriernas livscykel

Gruvverksamhet i anslutning till batterimineraler
Malmletning • Litium och gruvdrift • Mineralanrikning och förädling

Tillverkning och lagring av batterikemikalier
Tillverkning av batterikemikalier • Batterikemikalie som produkt • Transport av batterikemikalier

Tillverkning och lagring av batterier
Tillverkning eller import av batterier och battericeller • Upplagring av batterier

Transport av batterier
Litiumbatterier har klassificerats som farliga vid transport

Försäljning av batterier
Säkerhet och märkningar

Användning av batterier
Användning av batterier som en del av elutrustning • Konsumentanvändning av batterier som en del av produkten

Batterirum
Säkerhetsfrågor som ska beaktas vid placering och planering

Återanvändning av batterier
Ändring av användningsändamålet

Återvinning av batterier
Urbruktagning av batteri • Insamling av batterier som tagits ur bruk • Transport av batterier som tagits ur bruk

Batteribränder
Termisk rusning och släckning av brand i litiumjonbatteri

Gruvverksamhet i anslutning till batterimineraler

Malmletning

Malmletningen syftar till att hitta och undersöka mineralfyndigheter som eventuellt kan utnyttjas ekonomiskt. Fyndigheter som kan utnyttjas ekonomiskt kallas malm.

I Finland har malmletningsbolagen tillgång till det geologiska, geokemiska och geofysikaliska basmaterialet om berggrunden i Finland som tillhandahålls av Geologiska forskningscentralen. Malmletningen inleds oftast med att ta del av detta material. En intressant förekomst kan också hittas utifrån ett folkprov. Malmletningen i vissa områden i Finland styrs också av positiva erfarenheter av motsvarande bergartsområden i världen eller framgångsrika och lovande fynd eller rådande gruvverksamhet i ett visst område. Ett sådant område i Finland är Mellersta Lappland där det förekommer mycket malmletning. Malmletning görs också på redan kända fyndigheter, där brytning rentav har kunnat göras tidigare. I allmänhet är det fråga om att när världsmarknadspriserna på metaller stiger tillräckligt väcks intresset för en förekomst som tidigare konstaterats vara olönsam. Sådana platser är bland annat Vanadinfyndigheten i Mustavaara och koboltfyndigheten i Hautalampi. 

Vissa stenartsmiljöer är gynnsamma för vissa metaller. T.ex. grönskifferzonerna är gynnsamma för förekomsten av guld-, kobolt-, koppar- och nickelmalmer, medan lagrade intrusioner är gynnsamma för att hitta krom, platina, palladium eller vanadin. I Finland är möjligheterna att hitta litium störst i pegmatitfyndigheter.

Malmletningen är förknippad med stora ekonomiska risker, eftersom en effektiv malmletning är dyr och det är mycket svårt och tidskrävande att hitta en förekomst som leder till en gruva.

I början av undersökningen kartläggs berggrunden i målområdet utifrån synliga fyndigheter. Ofta görs också prospekteringsgrävning. De första proverna analyseras och fortsatta undersökningar fastställs utifrån detta. I de fortsatta undersökningarna utförs i allmänhet markprovtagning och olika geokemiska undersökningar. Med hjälp av geokemiska undersökningar strävar man efter att lokalisera områden med högre halt av vissa grundämnen som kan innebära mineralfyndigheter.

I geofysikaliska undersökningar bestäms berggrundens elektriska, magnetiska, radiometriska och gravitationsegenskaper. Mätningar kan utföras med flygplan eller i terrängen. Med hjälp av geofysik är det möjligt att undersöka berggrunden på djupet. Med dessa undersökningar utreds berggrundens sammansättning och strukturer och lokaliseras belägenheten av vissa bergartszoner.

Vanligen görs de ovan beskrivna undersökningarna alltid innan man börjar borra.

Djupborrning är den effektivaste metoden för malmletning. Då söker man information om berggrundsprover, det vill säga borrkärnor, som fås på djupet genom diamantborrning. På dessa kan man undersöka mineralogi, analysera halter och undersöka bland annat bergmekaniska egenskaper hos stenen. Dessutom görs ofta geofysikaliska hålmätningar i borrhålen. Borrhålen kan vara över en kilometer djupa, men i allmänhet är de cirka 100–300 m djupa. Meterpriserna på borrningarna är vanligen 100–300 euro.

De fort