Produkternas överensstämmelse med kraven


För att säkerställa säkerhet, hälsa, miljöskydd och konsumentskydd har det i lagstiftningen ställts olika krav på produkter. Produkterna ska vara säkra att använda och pålitliga eller uppfylla vissa minimikrav.

Föreskrifter om kraven finns i EU:s direktiv, förordningar och beslut samt i den nationella lagstiftningen. Tillverkarens, importörens och distributörens ansvar för säkerställandet av produktens överensstämmelse med kraven har fastställts i den produktspecifika lagstiftningen.

EU:s produktlagstiftning

EU strävar efter att garantera fri rörlighet av produkter i sitt ekonomiska samarbetsområde genom att harmonisera de krav som gäller produkter. Produkters fria rörlighet skulle äventyras, om företagen skulle vara tvungna att påvisa i varje land att produkterna uppfyller kraven.

Inom EU har kraven på produkter harmoniserats med direktiv som varje EU-land är skyldigt att införliva som en del av sin egen lagstiftning genom nationella lagar och förordningar. Kraven på produkter har också harmoniserats genom EU:s förordningar och beslut som innebär lagstiftning som ska tillämpas direkt och blir gällande som sådana i EU-länderna.

Nationella krav

Det finns inte några harmoniserade europeiska krav för alla produkter. Krav kan emellertid ha ställts på produktgrupper i Finlands nationella lagstiftning. De nationella förfarandena för påvisandet av överensstämmelse finns separat i de bestämmelser som gäller produktgrupp.

Exempel på produktgrupper som Tukes övervakar och som regleras nationellt:

  • ädelmetallprodukte
  • byggprodukter som inte ska CE-märkas
  • gödselmedel och trädgårdstorv
  • mätningsanordningar för komprimerad gas som säljs som bränsle
  • mått vid torghandel
  • öltappar

Ömsesidigt erkännande av produkter

EU strävar efter att de nationella produktkraven inte skulle utgöra tekniska hinder för produkters fria rörlighet inom EU:s ekonomiska samarbetsområde.

För att säkerställa den fria rörligheten har en EU-förordning antagits om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat (2019/515/EU). Den tillämpas i lägen där nationella krav ställts på produkter i lagstiftningen eller i ett myndighetsbeslut, och dessa krav inte har harmoniserats inom EU.

Utgångspunkten för principen om ömsesidigt erkännande är att varor kan röra sig fritt på den inre marknaden, om det inte finns ett separat beslut om att begränsa eller förbjuda produkternas tillträde till marknaden. Förordningen styr i första hand myndigheternas förfarandesätt. Ytterligare information om ömsesidigt erkännande av varor finns på Europeiska kommissionens webbplats.

Företagets anmälan om ömsesidigt erkännande

Företaget har möjlighet att lämna en frivillig anmälan om ömsesidigt erkännande till myndigheterna i de medlemsstater till vilka företagets produkter importeras. Genom denna anmälan kan företaget visa att varorna saluförs lagenligt i den andra medlemsstaten. Företaget behöver inte lämna anmälan till myndigheten utan separat begäran. Anmälan är formbunden och den ska uppfylla de förutsättningar som preciseras i förordningens bilaga. Europeiska kommissionen har gjort anmälningsblanketten på EU:s alla officiella språk.

Ytterligare information om försäkran om ömsesidigt erkännande.

SOLVIT ‒ en avgiftsfri tjänst vid gränsöverskridande fall

Problemlösningsnätverket SOLVIT är en avgiftsfri tjänst där problem mellan företag och myndigheter i olika länder löses genom inofficiellt myndighetssamarbete mellan medlemsländerna och kommissionen. Tjänsten ersätter inte det officiella förfarandet för sökande av ändring och erbjuder inte heller rättshjälp, om ärendet har hänskjutits till domstolsförhandling.

Företaget kan föra ett beslut till EU:s SOLVIT-tjänst för behandling, om det anser att en myndighet i en annan medlemsstat inte har tillämpat EU:s lagstiftning korrekt. Myndigheten erbjuds en möjlighet att korrigera felen i sin verksamhet frivilligt. Ett finländskt företag kan således inte använda SOLVIT-tjänsten, om motparten är en finländsk myndighet. SOLVIT-tjänstens lösningar är rekommendationer, som inte binder myndigheten. På SOLVIT-nätverkets webbplats finns ytterligare information om förfarandet och via den kan ett fall lämnas för behandling.