Hoppa till innehåll

Anvisning för god praxis vid bekämpning av gnagare

Detta är den första anvisningen för god praxis vid bekämpning av gnagare (code of good practise) som publicerats i Finland. Anvisningen är avsedd för yrkesmässiga skadedjursbekämpare och lantbrukare. Anvisningen kan vara nyttig även för personer som köper tjänster för bekämpning av gnagare och övervakande myndigheter.

Rodenticiders skadlighet för människor och vilda djur har identifierats i större utsträckning först under de senaste åren. Rodenticiderna med antikoagulanter har klassificerats som reproduktionstoxiska i halter om 0,003 procent och högre. Reproduktionsfarliga preparat godkänns endast för yrkesmässigt bruk. Rodenticiderna med antikoagulanter är skadliga för vilda djur som exponeras för dem genom att äta giftbeten eller förgiftade gnagare. Gnagare är vanlig föda för många rovfåglar och däggdjur. Även djur som äter kadaver exponeras för gifterna.

Alternativen till antikoagulanter är inte säkrare än antikoagulanter. Alfakloralos är en narkotiskt verkande rodenticid mot möss. Alfakloralos är sett till egenskaperna inte ackumulerande, men trots det kunde man 2018–2019 konstatera att ämnet orsakade flera fall av förgiftning hos katter. Katterna har troligen blivit förgiftade när de har ätit förgiftade möss. Det finns inget motgift mot ämnet. Det nya verksamma ämnet kolekalciferol eller D3-vitamin, som lanseras på marknaden senare, är ett ämne som påverkar hormonaktiviteten. Ämnet är godkänt endast för yrkesmässigt bruk.

Man försöker minimera de skadliga effekterna av rodenticider genom bruksanvisningar och begränsningar. Bruksanvisningarna och riskreduceringsmetoderna i anslutning till rodenticider har harmoniserats inom EU. I bruksanvisningarna hänvisas till de nationella anvisningarna för god praxis. Anvisningen behandlar i detalj de olika skedena i gnagarbekämpning, från förebyggande till bekämpning och uppföljning.

Anvisningen kom till genom finansiering från Växtskyddsföreningen och miljöministeriet. Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes) ledde projektet. För kommentarer och korrigeringsförslag tackar vi medlemmarna i Växtskyddsföreningens sektion för bostads- och livsmedelshygien (Kaseli) Mika Aho, Juha Aro, Otso Huitu, Anna-Maija Hämäläinen, Lasse Jansson, Maria Liljeström, Heikki Rantanen och Jouni Siltala samt Oskari Hanninen vid Säkerhets- och kemikalieverket.

 

Helsingfors 3.1.2020

Sinna Lantea och Sanna Koivisto

Sammandrag

Anvisningen för god praxis är avsedd för personer som sysslar med skadedjursbekämpning yrkesmässigt, dvs. skadedjursbekämpare och lantbrukare. Anvisningen erbjuder även personer som köper tjänster för bekämpning av gnagare och övervakande myndigheter information om bekämpning av gnagare.

I anvisningen behandlas kortfattat de vanligaste skadliga gnagarna i Finland. Ytterligare information om gnagare finns på webbadresserna i slutet av den här anvisningen. I anvisningen berättas vilka som är yrkesmässiga skadedjursbekämpare, dessutom tar man upp arbetstagares exponering och arbetarskydd. I anvisningen finns också ett kapitel som tar upp kundens och skadedjursbekämparens rättigheter och skyldigheter.

Anvisningen har ett separat kapitel om integrerad skadedjursbekämpning (IPM). Det finns ingen nationell lagstiftning eller vägledning om integrerad skadedjursbekämpning, men dess principer beskrivs i anvisningen. I anvisningen beskrivs detaljerat hur man förebygger gnagare i olika fastigheter, och den innehåller också exempel på bekämpning av gnagare i bostadsfastigheter, livsmedelsutrymmen, lantbruk, sopstationer och avlopp. I anvisningen presenteras rodenticider och giftfria bekämpningsmetoder. I synnerhet elektriska observations- och bekämpningsapparater utvecklas på bred front, och dessa vinner terräng i bekämpningen av gnagare.

I många länder har resistens utvecklats särskilt mot rodenticider med antikoagulanter. I Finland är resistensläget inte ett problem, men resistens och hur denna förebyggs tas upp i anvisningen.

Innehållsförteckning

Sammandrag

Terminologi

1. Skadliga gnagare

2. Sjukdomar och skador orsakade av gnagare

3. Yrkesmässiga skadedjursbekämpare

4. Arbetarskydd

5. Förebyggande åtgärder

5.1. Fastighetsunderhåll

5.2. Föda

5.3. Skyddade platser och boplatser

6. Uppföljning

7. Fastställande av gnagarbeståndets omfattning

8. IPM dvs. integrerad skadedjursbekämpning

9. Bekämpning med alternativa metoder

9.1. Krav som gäller avlivning av djur

9.2. Elektriska fällor

9.3. Mekaniska fällor

9.4. Fällor som fångar bytet levande

9.5. Skjutning

9.6. Råtthundar

10. Rodenticider

10.1. Verksamma ämnen

10.2. Produkttyper

10.3. Biocidregistret

10.4. Val av produkt

10.5. Bruksanvisningar och säkerhetsdatablad

11. Bekämpning med rodenticider

11.1. Märkning av beteslådor

11.2. Användning av rodenticider utan beteslådor (punktbete)

11.3. Inspektion av beten och insamling av döda gnagare

11.4. Förstöring av rodenticider och kadaver

11.5. Fortlöpande matning

11.6. Bokföring, karta och annan dokumentation

11.7. Misslyckad bekämpning

11.8. Rodenticider och övriga djur

12. Resistens

13. Kundens och tjänsteleverantörens rättigheter och skyldigheter

14. Övervakning

15. Skadedjursbekämpning på olika platser

15.1. Bostadsfastigheter

15.2. Livsmedelsutrymmen

15.3. Lantgårdar

15.4. Avfallsstationer

15.5. Avlopp

16. Ytterligare information

Text och bilder

Terminologi

Antikoagulant: Ämne som hämmar blodets koagulering. Merparten av de verksamma ämnena i rodenticider, såsom brodifakum, bromadiolon, difenakum, difetialon, flokumafen och kumatetralyl är preparat med antikoagulanter som verksamt ämne.

Betesstation eller beteslåda: Låda i hållbart material med hål för gnagare i båda ändarna. Innanför hålen finns hinder så att betet i mitten inte kan nås med handen, en tass eller nosen.

Betesplats: Plats där betet placeras. Ordet betesplats används särskilt om utfodring utan beteslådor. På betesplatserna ska betet skyddas från andra djur och barn lika bra som i beteslådor.

Bekämpning: Aktiv bekämpning av gnagare med till exempel mekaniska eller elektriska fällor eller rodenticider.

Biocidprodukt (biocid): Produkt avsedd att förgöra eller bekämpa skadliga organismer.

Förebyggande åtgärder: Förebyggande åtgärder avser i denna anvisning alla sådana åtgärder som i förväg förhindrar att skadliga gnagare får fotfäste. Förebyggande åtgärder är exempelvis att täppa till springor och se till att det inte finns någonting som duger som föda åt gnagare.

Gnagarpasta: Gnagarpasta har utvecklats för att stoppa möss från att ta sig fram i håligheter i en konstruktion. Pastan är fast på ytan och mjuk inuti. När musen söndrar ytan stelnar pastan snabbt och hindrar musen från att ta sig djupare in i håligheten.

IPM: Förkortning av orden Integrated Pest Management dvs. integrerad skadedjursbekämpning. Integrerad skadedjursbekämpning är bekämpning där alla tillgängliga metoder beaktas och där andra än kemiska metoder ges företräde alltid när det är möjligt. En viktig del av integrerad skadedjursbekämpning är att använda och kombinera sådana metoder som förebygger utvecklingen av gnagarpopulationer (förebyggande åtgärder).

Kontamination: Förorening där oönskade mikrober eller kemiska eller fysikaliska riskfaktorer överförs till exempelvis livsmedel eller foder.

Monitor: Enhet som avslöjar en gnagare som är i närheten. Vissa monitorer räknar antalet djur som passerar.

Monitoreringsbete: Giftfritt bete som färgar gnagarnas urin eller avföring med ett färgämne som är synligt i ultraviolett ljus. Gnagarobservationer kan också göras utifrån ätspår.

Neofobi: Rädsla eller misstänksamhet gentemot nya saker eller upplevelser.

Punktbete: Utfodring utan beteslådor, t.ex. mellan väggar eller i råtthål. Se även betesplats.

Resistens: Motståndskraft mot rodenticider som uppkommer genom naturligt urval i skadedjurspopulationen. Resistens baserar sig på mångfalden i gnagarnas genetiska arvsmassa. Hos vissa individer påträffas en ärftlig genform som möjliggör motståndskraft mot rodenticider och hos andra inte. Resistens blir vanligare i populationen när gifttoleranta individer överlever och förökar sig, och därmed också överför resistensen till sina avkommor. Känsligheten för rodenticider har reducerats hos den resistenta gnagaren, vilket gör att den kräver högre doser av gift (antal matningar). I värsta fall verkar giftet inte alls.

Risk: Farlig egenskap multiplicerad med sannolikheten för dess realisering.

Riskbedömning: Identifiering och bedömning av faror och skador.

Spårämne: Fluorescerande pulver, gel eller bete som i UV-ljus visar spåren av en gnagare som trampat i ämnet. Urin och avföring som en mus som ätit av betet lämnar efter sig syns också med hjälp av UV-ljus.

Tukes: Säkerhets- och kemikalieverket

Upprepad invasion: Gnagares återkomst till en plats från vilken de har utrotats.

1. Skadliga gnagare

De vanligaste arterna som bekämpas i Finland är råtta (Rattus norvegicus), skogsmus (Apodemus flavicollis), husmus (Mus musculus) och långsvansad skogssork (Myodes glareolus). Dessa fyra olika arter av gnagare orsakar merparten av de skadedjursbekämpningsuppdrag eller larm som branschföretagen tar emot. För mer information om skadliga gnagare och identifiering av dem, se webbadresserna i slutet av den här anvisningen.

2. Sjukdomar och skador orsakade av gnagare

Biologiska faror. Skyddshandskar och vid behov även annan skyddsutrustning ska användas vid hantering av döda gnagare. Smittsamma sjukdomar som överförs från gnagare och deras utsöndringar är bl.a. kokoppsvirus, Puumalavirus som orsakar sorkfeber, harpest och stelkramp. Dessutom kan bett av gnagare leda till infektion och råttbettsfeber. Alla sjukdomsalstrare överförs inte genom direkt kontakt med gnagare eller avföring, utan de kan också överföras via mekaniska vektorer (fällor, betesstationer, monitoreringsbete, spårämnen och gifter). Till exempel sorkfeber kan smitta genom inandning av damm från isoleringar som är förorenade av utsöndringar från långsvansad skogssork. Gnagarburna sjukdomar som överförs av förorenad mat inkluderar bakteriella diarréer orsakade av bland annat bakterierna salmonella, yersinia och campylobacter. Gnagare fungerar också som värd för fästingar, som kan bära bl.a. sjukdomsalstrare som orsakar borrelios och tbe.

Skada på fastighet. Gnagare kan äta sig in i en fastighet även via små springor och genomföringar. En elledning vars isolering har gnagts bort kan orsaka en brand och en avgnagd tvättmaskinsavloppsslang en vattenskada. Att ersätta isoleringar som är förorenade av utsöndringar är ofta en besvärlig uppgift. Döda gnagare i konstruktionerna sprider dålig lukt i inomhusluften i upp till flera veckor och kan leda till att asätande insekter kommer in i bostäderna.

Ekonomiska förluster. Föroreningar av livsmedel på grund av gnagare orsakar matsvinn och ekonomiska förluster bland annat i restauranger och livsmedelsbutiker. Gnagaren behöver inte komma i direkt kontakt med en produkt, utan en enda muslort i en produkt räcker för att förorena hela partiet. Dessutom är gnagare och de skador de orsakar en renommérisk för företagen. Misstankar om problem med råttor i en restaurang eller livsmedlens renhet i ett bageri, som når ut till konsumenterna, kan leda till kundtapp som kan ha verkningar i åratal.

Estetiska och psykologiska nackdelar. Gnagare kan genom sin blotta närvaro orsaka ångest eller rädsla hos människor, även när de inte orsakar skador. I synnerhet råttan betraktas ofta som en smutsig, obehaglig och farlig art som människor inte vill ha i sina bostäder eller på sina arbetsplatser.

3. Yrkesmässiga skadedjursbekämpare

En person som avlagt en examen i skadedjursbekämpning kan fungera som yrkesmässig skadedjursbekämpare. Utbildningscentret Salpaus ordnar utbildning i skadedjursbekämpning. En examen kräver inte utbildning, men den rekommenderas för alla. Utöver Salpaus tar Rentokil och Anticimex emot examina för skadedjursbekämpare. Examen är giltig i fem år, varefter den skriftliga delen ska förnyas. De som avlagt examen finns i Tukes register över examina.

Även företagen som sköter skadedjursbekämpning finns i Tukes företagsregister över skadedjursbekämpning. Alla företag som utför yrkesmässig skadedjursbekämpning med biocidprodukter ska registrera sig i Tukes företagsregister.

En person som siktar mot en examen kan i högst två år utföra yrkesmässig skadedjursbekämpning under överinseende av en person som är registrerad i kemikalielagens företagsregister. Inledningsvis följer en oerfaren person med skadedjursbekämpningen och när kompetensen ökar kan hen också självständigt utföra uppgifter som hen har tillräcklig erfarenhet av. Företagets ansvarsperson ansvarar för en okvalificerad persons skadedjursbekämpning, även om ansvarspersonen inte hela tiden är på plats och övervakar jobbet.

Lantbrukare

Lantbrukare betraktas som yrkesmässiga skadedjursbekämpare när de har avlagt en växtskyddsexamen och när de utövar skadedjursbekämpning inom sin egen lantbruksverksamhet. Det finns inte ett offentligt register över lantbrukare som avlagt examen, men de har ett intyg över avlagd examen. En växtskyddsexamen gäller i fem år.

Rodenticider begränsade för yrkesbruk

Endast utbildade skadedjursbekämpare, dvs. personer som avlagt examen i skadedjursbekämpning eller lantbrukare som avlagt examen i växtskyddsforskning får köpa och använda rodenticider som är begränsade för yrkesbruk. Vid köp måste examensbeviset visas upp.

Lagstiftning i anslutning till yrkesmässighet och examina

Kemikalielagen 599/2013

Examen för skadedjursbekämpare

Lantbrukares yrkesmässighet när det gäller skadedjursbekämpning

Tukes register

Statsrådets förordning 418/2014 Examenskrav för skadedjursbekämpare
Lag om växtskyddsmedel 1563/2011 Växtskyddsexamen

Mer i ämnet finns att läsa på Tukes webbplats.

4. Arbetarskydd

Om bruksanvisningen och skyddsinstruktionerna inte följs kan rodenticider beroende på produkten hamna i skadedjursbekämparens kropp via olika vägar (mun, hud, luftvägar). Rodenticider i skumform kan stänka i ögonen och flingbete kan damma, varvid skadliga ämnen kommer in i kroppen via luftvägarna. Detsamma gäller sjukdomar som överförs av gnagare, så följande riktlinjer gäller både behandlingen av rodenticider och av gnagare. 

Vid hantering av rodenticider ska skyddskläder alltid bäras för att undvika hudkontakt. Den primära personliga skyddsutrustningen är intakta skyddshandskar, som byts ut när de blivit våta, smutsiga eller trasiga. Skyddshandskarna ska också bäras under hela bekämpningsarbetet så att arbetsredskapen aldrig vidrörs med bara händer. Att röra mobiltelefonen eller bilratten med smutsiga arbetshandskar leder till exponering för rodenticider när samma ytor vidrörs med bara händer. Tvätta händerna innan du äter eller röker, och gärna mellan besök vid olika bekämpningsområden. Andningsskydd bör alltid bäras vid arbete i dåligt ventilerade och dammiga utrymmen där man vet att gnagare förekommer.

Vid hantering av kadaver måste de biologiska riskerna beaktas, så att kadavren försluts i en påse eller annan särskild behållare från vilken ingenting kan utsöndras i samma luftrum, till exempel i en bil. Handskarna ska bytas till rena efter insamling av kadaver.

Arbetarskyddslagen (738/2002) förutsätter att arbetsgivaren reder ut och identifierar de olägenheter och risker som beror på arbetet, arbetsmiljön och arbetsförhållandena. Arbetsgivaren ska skaffa och till arbetstagarens förfogande ställa ändamålsenlig personlig skyddsutrustning som uppfyller de krav som anges. Arbetsgivaren ska instruera om tvätt och skötsel av arbetskläder och det ska finnas tillräckligt med byteskläder så att smutsiga arbetskläder kan bytas mot rena. Företaget ska även säkerställa att arbetstagaren har de nödvändiga färdigheterna för att arbeta med rodenticider när det gäller att skydda sig själv och miljön (se examen för skadedjursbekämpare). Det är arbetstagarens ansvar att använda skyddsutrustningen korrekt samt att följa regler och förordningar.

Det lönar sig att följa upp hälsan genom regelbundna läkarkontroller för de skadedjursbekämpare som arbetar aktivt med rodenticider. Läkaren ska ha säkerhetsdatablad för alla rodenticider som arbetstagaren hanterar och läkaren ska också ha beredskap att skilja mellan gnagarburna sjukdomar och vanliga säsongsinfluensor. Det borde finnas ett avtal mellan företagsläkaren och bekämpningsföretaget om tillvägagångssätt om en arbetstagares symtom eller insjuknande beror på faktorer som hänför sig till arbetet med bekämpning av gnagare.

5. Förebyggande åtgärder

Förebyggande åtgärder är grunden för en effektiv bekämpning av gnagare. Gnagare behöver mat och vatten samt bon och gömställen. Ju bättre dessa kan elimineras, desto mindre livsrum för gnagarna.

  • Täta konstruktioner håller gnagarna ute.
  • Avlägsna frodig växtlighet som erbjuder boplatser och gömställen för gnagare.
  • Lägg avfallet i avfallsbehållare med lock, töm behållarna tillräckligt ofta och se till att de är i skick och hela.
  • Lagra gnagarbegärliga produkter i täta utrymmen eller kärl.
  • Ta bort livsmedel och andra produkter från golvet och placera dem på hyllor, så att utrymmet under lätt kan kontrolleras och städas.
  • Följ regelbundet upp en eventuell förekomst av gnagare.

5.1. Fastighetsunderhåll

Genomföringar för rör och kablar eller konstruktioner i dåligt skick får inte bli ingångar för gnagare. En avvänjd musunge tar sig igenom en springa som är över 5 mm. En springa på 2 cm är stor nog för en råtta att ta sig igenom. Passager av dessa storlekar är bland annat luftspalten i väggbeklädnaden eller brottställen i sockeln, via vilka gnagaren tar sig in under fastigheten och därifrån via genomföringar för elledningar och avloppsrör inomhus.

Det finns många alternativ för att täppa till håligheter, springor och genomföringar (se förteckning nedan). Ofta är det endast genom försök och erfarenhet man får reda på vad som fungerar var och vilka alternativ som är enklast eller mest kostnadseffektiva för respektive område. Det är också bra att förutse vart gnagarna kommer att ta sig om de hindras på den primära platsen.

Personal i en fastighet märker ofta inte slitage på den egna fastigheten som sker över tid, till exempel att karmen till en bakdörr blivit dålig eller att ett dörrborst rispats upp. När tydliga brister av dessa typer upptäcks, ska fastighetens personal informeras. De rekommenderade åtgärderna ska ändå vara praktiska på så vis att den part som ansvarar för korrigeringsåtgärderna själv kan välja de medel med vilka ett bra resultat uppnås. Om den observerade olägenheten utgör en risk för produkten, är detta värt att nämna, även om reparationen skulle medföra höga kostnader.

Det behövs uppfinningsrikedom och energi för att hitta gnagarnas rutter och de öppningar där de tar sig in. Gnagarna och deras spår kanske inte alltid finns nere på golvet, utan i höga lagerutrymmen kan de röra sig på takbjälkar, kabelbryggor och inuti skyddshöljen. Ibland har en gnagarpopulation fötts inomhus och inte kommit in utifrån. Gnagare kan även komma in gömda i någon last. Om det finns anledning att misstänka att gnagare finns i en last, bör personalen instrueras att lossa lasten i ett separat utrymme.

Bostadshus

I egnahemshus och radhus görs de flesta observationerna av möss på vinden och i skåpet för köksavfall. Till vinden tar sig gnagare via luftspalten som finns mellan väggbeklädnaden och vindskyddsskivan, om öppningarna inte har skyddats med t.ex. ståltrådsnät.

Typiska rutter in i såväl hög-, rad- som egnahemshus är otätade genomföringar för kökets avloppsrör. Röret leder från bottenbjälklaget till konstruktionerna bakom sockeln i diskbänken, där mössen har ett skyddat och säkert ställe att gömma sig. I skåpets sophink kan mössen hitta föda och lämpligt bomaterial. Möss kan också komma in i konstruktionerna genom avloppsrörens genomföringar.

De vanligaste ställena där råttor förekommer är oskyddade eller dåligt skyddade soputrymmen i bostadsbolag. Även fågelmatning lockar gnagare till gårdsplanerna. Om föda och skydd erbjuds, kommer råttpopulationen att etablera sig i området och föröka sig effektivt. Planteringar som växer längs marken och nära markytan ger skydd. Mullen vid planteringarnas rötter och exempelvis mjuk jord intill sockeln gör det möjligt för gnagare att bygga ett underjordiskt nätverk av gångar. Råttor gömmer sig gärna även i husens bottenbjälklag, om öppningar leder till dem.

Skrot på gården.

Livsmedel på gården.

Bilderna 1 och 2. Skrot och livsmedel som kvarlämnas på gården lockar möss och råttor.

Affärsfastigheter och industrianläggningar

I affärsfastigheter och industrianläggningar är elskåp inomhus de primära kontrollobjekten. På lastbryggor hittar gnagare ofta såväl föda som bo- och gömställen. Lastbryggors dörrar är ibland i bristfälligt skick särskilt när tätningar i hörn och nedre kanter samt gummilister är trasiga och nötta. Takskjutportar sänks inte alltid ända ned eller kantgummit veckas på grund av felaktig längd. Ibland är det inget fel på dörren eller dess tätningar, men golvet under dörren har satt sig under trycket från truckars hjul och bildat fåror som skapar en fingerhög springa mellan dörren och golvet.

Springor under takskjutportar.

Springor under takskjutportar.

Bilderna 3 och 4. Springor under takskjutportar är tillräckliga för att gnagare ska ta sig in.

Täta dörrar.

Bild 5. Täta dörrar håller gnagarna utanför.

Utrymmen som kräver särskild uppmärksamhet

  • sopstationer
  • bänkskåp i kök och toaletter
  • fastighetens perifera områden
  • förvaringsutrymmen för livsmedel
  • lagerutrymmen och skydd som står kalla och tomma
  • lastningsområden och lastbryggor
  • takskjutportar och andra passager
  • elcentraler och serviceutrymmen med känslig elektronik eller genomföringar

Hjälpmedel för att hålla gnagarna ute:

  • borst
  • gnagarpastor
  • gnagarnät
  • gummitätningar
  • murbruk och tätningsmassa
  • metallister
  • proppar
  • galler

5.2. Föda

Gnagare hittar lättast föda på en sopstation där en del av det organiska avfallet ligger utspritt runt avfallsbehållaren. Avfallsbehållarnas lock ska vara stängda och tvättproppen på plats. Allt avfall måste läggas i avfallsbehållarna och de ska fyllas jämnt så att locket till varje behållare kan stängas helt. Avfallsbehållarnas skick ska kontrolleras regelbundet bland annat för hål. Bostadsbolagen ska informera invånarna om rätt användning av avfallsbehållarna, om brister upptäcks. En snygg skyddad sopstation förhindrar effektivt gnagare från att etablera sig.

Öppna avfallsbehållare.

Bild 6. Råttor kommer åt öppna avfallsbehållare och hittar ätbart bland avfall som fallit till marken.

Annat att observera på bostadsfastigheters gårdsplaner är bland annat öppna komposter, äppelträd och bärbuskar, som också erbjuder gnagare föda. Även fågelutfodringsplatser har orsakat råttproblem. Vägledning om fågelmatningsanordningar är viktig – frön eller annan fågelmat får inte falla till marken från dem.

Husmöss behöver inte nödvändigtvis vatten separat om deras föda innehåller vätska, men råttor behöver 60 milliliter vatten per dygn. De kan enkelt få det från kondensvatten på rör eller vatten ansamlat från läckor i fastigheten, regnvatten eller öppna diken runt fastigheten. Det finns ingen information om vattenbehovet hos skogsmöss.

5.3. Skyddade platser och boplatser

Gnagare behöver lugna gömställen och boplatser. Sådana kan vara en bortglömd lastpall i ett hörn i lagerutrymmet, en skräphög under lastbryggan, renoveringsavfall staplat intill en vägg på baksidan av fastigheten, en kvarglömd vedhög på tomten eller en övergiven bil på parkeringsplatsen. Gnagare drar nytta av nästan allt som människor lämnar efter sig och är mästare på att anpassa sig till en långsamt föränderlig miljö. Plötsliga förändringar kan få gnagare att söka sig någon annanstans. Gnagare kan också ha sitt bo utanför fastigheten, som de besöker för att äta. Råttor kan röra sig hundratals meter på natten mellan sina samhällskorridorer och matplatser.

Trots att gården hållits snygg och skräpfri, kan naturens egna skyddsrum ha förbisetts. Högt gräs intill en byggnads sockel eller täta planteringar intill en vägg skapar idealiska passager för gnagare. Sådana kan även gräsbevuxen mark bakom huset eller ett kvarglömt jordlass efter byggnadsarbeten vara. Alla dessa faktorer ger gnagare skydd att röra sig utan synobservationer, innan beståndet är betydande.

Buskarna mycket nära byggnaden.

Buskarna mycket nära byggnaden.

Bilderna 7 och 8. Buskarna växer mycket nära byggnaden, vilket ger ett gömställe för gnagare och underlättar för gnagare att tränga sig in i byggnaden.

Vegetation sträcker sig inte fram till byggnaden.

Bild 9. En välskött gård lockar inte gnagare att bygga bo på fastighetens område (vegetation sträcker sig inte fram till byggnaden och marken har täckts med grov makadam).

Ställen där gnagare kan bygga bo och gömma sig:

  • öppna komposter
  • övergivna byggnader och fordon
  • högt gräs och tät vegetation
  • under lastbryggor, om där ligger skräp och skrot
  • täta planteringar intill sockeln
  • ostädad och dåligt skyddad sopstation
  • gamla vedhögar och bortglömt rivningsavfall

6. Uppföljning

Om gnagare inte bekämpas aktivt, bör deras förekomst följas upp regelbundet. Vid uppföljningen är det viktigast att notera tecknen som visar att det finns gnagare i området. Dessa kan vara avföring, spår i snön, en gnagd brödkant i ett skåp eller prassel på vinden. Man bör även följa upp skadetecken som tyder på förnyad gnagaraktivitet och på alla sätt leta efter tecken på ett aktiverat bestånd i de områden där man främst tror att gnagare kan finnas.

Gamla tecken på gnagare ska avlägsnas när bekämpningen avslutas, så att gammal muslort eller spår på dammiga ytor inte misstas för nya tecken. Råtthål som upptäckts ska täckas efter bekämpningen, eftersom det är ett tydligt tecken på att råttorna har återvänt om hålen öppnas på nytt.

Gnagare kan följas upp med olika uppföljningsmetoder (observationsutrustning, fällor, monitoreringsbete, spårämnen, rörelsedetektorer, viltkameror, spårplattor). Det viktigaste är att reagera snabbt på avvikelser och beståndstillväxt. I fastighetsunderhållet gäller det att fortsätta att vara observant, även om synobservationerna av gnagare upphör. Om gnagare tillåts vara ostörda i ett område, kommer de oundvikligen att föröka sig.

7. Fastställande av gnagarbeståndets omfattning

Förutsättningen för en framgångsrik bekämpning av gnagare är att fastställa arten som ska bekämpas, beståndets storlek och förekomstområdet. Vid bekämpning av gnagare är det viktigt att beakta skillnaderna i beteende hos råttor och möss. Råttan känner och minns väl föremålen i dess livsmiljö. Råttors rädsla för nytt (neofobi) hindrar dem från att gå i nyligen utplacerade fällor och beteslådor. Undvik att ta bort betesstationer från platser där bekämpningsinsatser ibland behövs. Vid bekämpning av möss i lagerutrymmen är det ofta sannolikt att de har sitt bo till exempel i en gammal lastpall som blivit kvar i ett hörn eller i en lätt mellanvägg. I motsats till råttor är möss neofila, dvs. nyfikna på allt nytt, vilket gör dem mer benägna att gå i fällor och in i betesstationer.

Olika arter kan kännas igen utifrån vilka skador de gör, tecken och avföring, om synobservationer av gnagare saknas. Råttans tendens att riva och strimla skiljer sig från musens sätt att bita till exempel ett litet hål i en påse flingor. Utifrån spåren av tänderna kan man slå fast storleken på skallen hos gnagaren. Skillnaden i storlek på avföringen mellan de två arterna är betydande, muslort påminner till storleken om chokladströssel och råttans om stora chokladdragéer. Fotavtryck och avtryck av svansrörelser på dammiga ytor avslöjar också djurets storlek.

Avföring efter råtta.

Bild 10. Avföring efter råtta.

När man söker efter tecken på förekomst av gnagare ser man storleken på det område de rör sig i. Kartlägg först eventuella ögonvittnesobservationer och deras antal samt i ett hur stort område de har gjorts. En synobservation av en mus indikerar ännu inte en stor population, men redan en enda synobservation av en råtta ger alltid anledning till oro.

Efter synobservationerna ska fokus ligga på vilken typ av förstörelse som åstadkommits. Var kan skador i livsmedel upptäckas och hur mycket skador finns det i konstruktionerna? Om skadan är enskild kan detta tolkas som orsakat av endast en gnagare. Om det finns sönderbitna dörrtätningar eller avfall i fastigheten och exempelvis brödförpackningar “attackeras” upprepade gånger, finns det troligtvis flera individer i området.

Kontrollera utomhus planteringar i närområdet och grönområden i naturligt tillstånd. Hål som råttor gör är vanligen nära sopstationer eller lastningsområden. Antalet hål och de stigar de bildar skvallrar alltid om ett etablerat bestånd. Genom att följa stigarna får man information om revirets storlek och om ett eventuellt parallellt samhälle.

Om beståndet är stort spelar också åldern på de individer som dödas roll. Unga individer och ungar visar att beståndet växer, och då krävs snabba utrotningsåtgärder. Generellt decimeras råttpopulationen från den yngre generationen till följd av en lägre grad av neofobi hos unga individer. För att stoppa beståndets tillväxt är det viktigt att snabbt utrota de råttor som är i reproduktiv ålder. Det är svårare att utrota en större råttpopulation än en liten.

Tecken som tyder på gnagare

  • lukt
  • mörka smutsfläckar av kroppsfett där gnagaren har rört sig
  • skador på fastigheten, såsom i dörrars hörn, tätningar och genomföringar
  • lort, urinfläckar
  • bohack bland lastpallar eller lagertillbehör
  • spår i damm eller snö
  • skador på produkter

Tecken som visar på beståndets storlek

  • observationer av ungar och bon
  • antalet individer som fångats
  • bra åtgång på gift
  • upprepade synobservationer
  • mängden lort
  • stor mängd råtthål eller stigar
  • skadornas mängd och omfattning

8. IPM dvs. integrerad skadedjursbekämpning

EU:s biocidförordning nämner integrerad skadedjursbekämpning men definierar den inte mer exakt. I kemikalielagen, där det föreskrivs om bland annat biocidprodukter, nämns inte alls integrerad skadedjursbekämpning. Inom växtskyddet definieras integrerad skadedjursbekämpning närmare bland annat i en nationell förordning (JSMf 7/2012), lagen om växtskyddsmedel och EU-regelverket.

Denna anvisning är skriven i enlighet med principerna för integrerad skadedjursbekämpning. Principerna för integrerad skadedjursbekämpning är:

  1. Förebyggande åtgärder
  2. Uppföljning
  3. Beslut om bekämpningsåtgärder
  4. Börja med andra metoder än rodenticider
  5. Begränsa användningen av rodenticider
  6. Förebygg resistensutveckling
  7. Uppföljning av bekämpningen av gnagare: Vilken var mängden gnagare före och efter bekämpningen och har förebyggande åtgärder vidtagits? Uppföljning hjälper att bedöma åtgärdernas effekt och identifiera eventuella långvariga problem och deras källor samt fungerar som grund när nya åtgärder planeras.

Integrerad skadedjursbekämpning främjar hållbar användning av rodenticider. Integrerad skadedjursbekämpning utesluter inte kemisk bekämpning, men andra metoder är det primära alternativet. Kemisk bekämpning bör endast tillgripas om andra metoder inte uppnår ett tillräckligt resultat eller när övriga metoder är olämpliga för det aktuella målet eller inte är ekonomiskt genomförbara.

För att skadedjur ska överleva och kunna föröka sig behöver de en lämplig livsmiljö. När man ändrar miljön så att den blir ogynnsam för skadedjur förebygger man deras förekomst och existensmöjligheter (och möjligheter att etablera sig i området). Det är viktigt att förhindra att gnagare får tillgång till föda, ta bort gömställen nära byggnader och inomhus samt förhindra att gnagare tar sig in i byggnader.

När uppföljningen visar att det finns ett behov av skadedjursbekämpning (när förebyggande åtgärder inte har varit tillräckliga för att avlägsna det rådande problemet), väljer man lämplig bekämpningsmetod. Andra än kemiska metoder, såsom fällor, bör vara den primära bekämpningsmetoden. Om andra åtgärder inte hjälper, kan kemikalier tas till som sista utväg. Välj främst en produkt som är effektiv mot målarten och mindre riskfylld för miljön.

9. Bekämpning med alternativa metoder

9.1. Krav som gäller avlivning av djur

I 32 § i djurskyddslagen (2013/584) fastställs de allmänna kraven som gäller avlivning av djur. Ett djur ska avlivas så snabbt och smärtfritt som möjligt genom en metod och en teknik som lämpar sig för avlivning av det djuret. Innan destruktionen av djuret påbörjas eller andra åtgärder vidtas ska den som avlivat djuret försäkra sig om att djuret har dött.

I djurskyddsförordningen 1996/396 (32 §) fastställs närmare om avlivning av hundar och katter samt motsvarande små sällskapsdjur. Eftersom djurskyddsbestämmelserna inte tar direkt ställning till avlivning av icke fredade skadliga gnagare, ska de allmänna kraven (2 §) beaktas även vid avlivning av skadliga gnagare. Bruten nacke och ett kraftigt slag mot huvudet anses vara acceptabla sätt att döda skadliga gnagare.

I jaktlagen fastställs vilka exceptionella metoder som kan användas för fångst av möss, råttor och sorkar. Till exempel är användning av rök eller sprängämnen förbjuden utan ett undantagstillstånd som ska anhållas separat. I 33§ i jaktlagen räknas de fångstmedel och -metoder upp som är förbjudna därför att de orsakar onödigt lidande, är för ineffektiva eller för effektiva. Eventuella undantag motiveras vanligtvis av förebyggande av ytterligare skador och av att vanliga bekämpningsåtgärder inte har gett önskat resultat.

9.2. Elektriska fällor

Elektriska fällor är förmodligen det vanligaste alternativet till rodenticider. Fällans lucka stängs när råttan eller musen går in i fällan. Gnagaren får en dödlig elstöt och faller i den skräppåse som finns inuti i fällan. Gnagarna går i fällan eftersom den representerar ett gömställe för dem. De kan också lockas till fällan med hjälp av ett lockbete (t.ex. jordnötssmör). Fällans skräppåse ska tömmas efter behov.

Många fällor går på batterier, vissa använder nätström eller solpaneler. Fällor har utvecklats för både inomhus- och utomhusbruk, vissa kan också installeras i avlopp. Utbudet av andra moderna fällor blir allt större hos importörerna. Elektriska fällor är sannolikt den sektor inom skadedjursbekämpning som kommer att utvecklas mest i framtiden.

Enligt jaktförordningen (15 a §) får elektricitet användas för att döda råttor, möss och sorkar endast när djuren fångats i slutna fällor. Fällorna ska placeras så att de inte medför fara för människor eller andra än i denna paragraf avsedda djur. Fällor med elektricitet som dödar ska underhållas regelbundet.

Elektrisk fälla.

Bild 11. Med elektriska fällor kan gnagare bekämpas giftfritt inomhus och utomhus. När gnagaren går genom fällan upptäcks den av rörelse- och värmesensorer. Enheten aktiveras, en hiss lyfter upp gnagaren och ger den en dödlig elstöt. Hissen flyttar den döda gnagaren till en sluten avfallsbehållare. Fällan återaktiverar sig själv efter fångsten och kan därför effektivt döda gnagare på nytt och på nytt.

9.3. Mekaniska fällor

Mekaniska fällor är oftast tillverkade av metall eller plast. Fällan gillras med någonting som smakar för gnagare, till exempel bröd, äpple eller choklad. Fällorna bör placeras i beteslådor så att barn eller djur inte skadar sig genom att sticka finger, nos eller framtass i dem. Möss och sorkar går lätt i traditionella fällor. I livsmedelsutrymmen bör fällan placeras i en tät låda så att gnagaren inte förorenar omgivningen ens som död.

Mekaniskt fungerande fällor.

Mekaniskt fungerande fälla.

Bilderna 12 och 13. Mekaniskt fungerande fällor.

Mekanisk gnagarfälla som fungerar med tryckluft.

 

Mekanisk gnagarfälla som fungerar med tryckluft.

Bilderna 14 och 15. Mekanisk gnagarfälla som fungerar med tryckluft. En speciell lukt lockar gnagaren i fällan, varvid utlösningsmekanismen aktiveras och dödar gnagaren snabbt. Den döda gnagaren faller till marken, varefter fällan automatiskt återaktiveras. Rovfåglar eller andra djur äter den döda gnagaren, så fällan behöver inte övervakas.

9.4. Fällor som fångar bytet levande

Fällor som fångar bytet levande används knappast alls i yrkesmässig bekämpning av gnagare. De används främst för att fånga in keldjursgnagare eller för att samla in forskningsmaterial. Enligt 11 § i jaktförordningen (1993/666) ska fällor som fångar bytet levande och andra motsvarande fångstredskap vara sådana att ett fångat djur ryms i dem stående och liggande i naturlig ställning utan att skada sig självt.

I vissa fall kan dygnsinspektionen skötas via viltkameror eller andra rörelsedetektorer inne i fällan. Detta säkerställer att gnagaren inte lider oproportionerligt under sin väntan i fällan. Avlivningsmöjligheterna och -metoderna ska alltid vara klart uttänkta innan gnagare fångas levande. Avlivningen av djuret bör ske så smärtfritt och snabbt som möjligt, och onödigt lidande ska alltid undvikas.

9.5. Skjutning

Att skjuta gnagare är en högriskaktivitet som kräver noggrann planering och riskbedömning. Området måste kunna avspärras så att inte människor eller andra djur hamnar i farozonen. Genom avskjutning kan en stor råttpopulation snabbt decimeras i ett avgränsat område, såsom en avstjälpningsplats eller avfallsbunker. Nackdelen med skjutning är att bytesdjuren snabbt lär sig att undvika faran, så att de sista individerna måste dödas på andra sätt.

De skjutvapen och typer av ammunition som används ska väljas med beaktande av användningsområdet och bland annat utifrån skjutavståndet, bytets storlek och rikoschettrisken. Luftvapen får endast användas för att döda gnagare inomhus. För skjutning krävs alltid fastighetsägarens tillstånd. Att döda gnagare genom skjutning är i regel en långsam och dyr metod.

9.6. Råtthundar

Snabbfotade raser med jaktinstinkt lämpar sig som råtthundar. Sådana raser är t.ex. terrier, dvärgschnauzer, pinscher och tax. Råttjakt lyckas säkert också med andra raser. En bra råtthund är inte ilsken och inte till fara för utomstående. Den lyder sin hundförare, äter inte, sliter inte sönder och gräver inte ned de fångade råttorna utan lämnar dem på en plats där hundföraren kan samla in dem. Råttjakten är effektivast om 2–3 hundar samarbetar. En typisk råttjakt tar ett par timmar, under vilken tid hunden hinner fånga de råttor som är i rörelse. Jakten upphör när råttorna har fångats eller de återstående råttorna gömmer sig på platser där hunden inte kan nå dem. Om antalet råttor är stort kan en hund fånga tiotals råttor på några timmar.

Råtthundar ersätter inte nödvändigtvis rodenticider, men med deras hjälp kan giftanvändningen minskas avsevärt. Hunden är särskilt bra på att hitta nya råttbon och råttstigar, vilket gör det lättare att placera beteslådorna på de rätta platserna. Hundar kan testas på platser där råttbekämpning inte har lyckats med andra metoder. Råtthundar används inte allmänt i Finland, men i framtiden kanske hundar kan dresseras att bekämpa gnagare i större omfattning.

Uppgifterna om råtthundar och användningen av dem erhölls av skadedjursbekämpare Ari Pinomäki 28.8.2019.

10. Rodenticider

10.1. Verksamma ämnen

Antikoagulanter

Merparten av rodenticiderna innehåller antikoagulanter som verksamt ämne. Antikoagulanter hämmar blodets koagulering så att gnagaren dör av inre blödningar inom cirka en vecka efter att den ätit en dödlig dos. Efter att ha ätit den dödliga dosen kan gnagaren dock leva normalt i flera dagar och göra skada i bekämpningsområdet. Efter att gnagaren ätit antikoagulanten drar den sig inte tillbaka till sin håla för att dö eller söker sig till vatten, utan den fortsätter sitt normala beteende under åtminstone några dagar.

Inom EU finns åtta godkända verksamma ämnen i antikoagulanter, som kan delas in i tre grupper utifrån egenskaperna. Även begränsningarna i förordningen om erkännande följer denna gruppindelning.

Antikoagulanter av första generationen har varit i bruk längst. Deras toxicitet, ackumulerande och bestående karaktär är mindre jämfört med antikoagulanter av andra generationen. Gnagarna måste äta dessa ämnen upprepade gånger för att de ska ha effekt. I många europeiska länder är resistensen mot antikoagulanter av första generationen utbredd, och det är ingen idé att använda ämnena i dessa områden. Tills vidare har man inte forskat i resistens i Finland. Om resistens inte förekommer, är antikoagulanter av första generationen effektiva rodenticider som är mindre skadliga för miljön. På en finländska marknaden finns endast en antikoagulant av första generationen, nämligen kumatetralyl.

Bromadiolon och difenakum är mer toxiska, mer ackumulerande och mer bestående än antikoagulanter av första generationen. Resistens mot dessa är inte lika vanligt, men det finns även områden där möss och råttor har utvecklat resistens mot difenakum och bromadiolon.

Resistens har ännu inte utvecklats mot brodifakum, difetialon och flokumafen, och dessa biter på gnagare som är resistenta mot difenakum och bromadiolon. Nackdelen är att dessa verksamma ämnen är mycket giftiga, ackumulerande och bestående. Brodifakum och difetialon verkar ackumuleras i högre halter än difenakum och bromadiolon i djur som äter gnagare.

- Antikoagulanter av första generationen

Antikoagulanter av andra generationen

Verksamma ämnen

kumatetralyl

bromadiolon

difenakum

brodifakum

difetialon

flokumafen

Antal ätgånger flera fler än en en
Bestående karaktär, ackumulerande karaktär, toxicitet giftiga, inte bestående eller ackumulerande

giftiga, bestående och ackumulerande

giftiga, mycket ackumulerande, mycket bestående
Blir kvar i kroppen några dagar flera månader flera månader
Resistens vanligt i Europa vanligt i Europa har inte upptäckts

antikoagulanter av andra generation har mer bestående karaktär, ackumulerande karaktär och toxicet

Alfakloralos

Alfakloralos är ett akutgift som förlamar andningen och hjärtverksamheten. En mus dör inom en timme efter att ha ätit en dödlig dos. Alfakloralos har större effekt ju lägre temperaturen i omgivningen är. Alfakloralos är godkänt endast mot möss. Alfakloralos verkar på ett annat sätt än antikoagulanter, och biter även på möss som utvecklat resistens mot antikoagulanter. Misstänkta fall av förgiftning hos katter och hundar på grund av alfakloralos har rapporterats sedan produkten släpptes ut på marknaden (se kapitel 11.8).

Kolekalciferol (D3-vitamin)

Kolekalciferol eller D3-vitamin godkändes som verksamt ämne i rodenticider 2019. Produkter som innehåller kolekalciferol bedöms som bäst och som det ser ut nu kommer de ut på marknaden under 2020. Kolekalciferol höjer kalciumhalten i gnagarna till en för hög nivå, vilket leder till döden. Kolekalciferol dödar gnagarna inom en vecka, givet att betet har varit tillräckligt i förhållande till antalet gnagare. Kolekalciferol är giftigt för fåglar och däggdjur om de kommer åt att äta betet. Kolekalciferol borde inte överföras från gnagare till de djur som äter dem.

10.2. Produkttyper

Rodenticider tillverkas i form av olika produkttyper. Rodenticider för förtäring kan vara bitar, frön förpackade i portionspåsar eller fröblandningar, krämer eller pastor. Dessutom finns på marknaden i Finland skummet Racumin Foam, som är ett kontaktgift. Skummet är inte avsett att ätas, utan det fastnar i gnagarens päls vilket leder till att djuret slickar bort det. Halterna i kontaktgifter är klart högre än i beten, eftersom smaken i dessa fall inte spelar någon roll. Gnagaren slickar bort skummet från pälsen även om det smakar illa. Färgämne och bitterämne har lagts till i samtliga produkter för att förhindra att människor äter av dem.

Olika rodenticidprodukter.

Olika rodenticidprodukter.

Bilderna 16 och 17. Olika rodenticidprodukter. I rodenticidprodukter tilläggs alltid färg- och bitterämne.

10.3. Biocidregistret

Rodenticidprodukterna räknas inte upp i denna anvisning eftersom de finns i Tukes biocidregister. Vissa ändringar sker i godkända produkter, så produktförteckningarna åldras snabbt. I biocidregistret finns en uppdaterad förteckning över alla rodenticider som är godkända i Finland. Man kan söka i registret utifrån produktgrupp, verksamt ämne och produktnamn. Fri sökning fungerar också.

Biocidregistret

10.4. Val av produkt

Rodenticidproduktens smak är en viktig faktor för att produkten ska fungera. En god smak borgar för att betet äts upp effektivt och resultat uppnås snabbare och säkrare än med en rodenticid som smakar mindre bra. Betens smaklighet studeras som en del av godkännandeförfarandet, och betet ska utgöra 20 procent av det totala näringsintaget. Gnagarnas smakpreferenser kan ändå variera mellan olika platser, därför är det viktigt att följa upp betesåtgången. I synnerhet vid råttbekämpning lönar det sig att följa upp hur betet går åt och vid behov byta till en annan produkt. Svag betesåtgång beror inte alltid på råttornas neofobi.

Användningsändamål och -område anges i bruksanvisningen för varje rodenticid. Vid val av produkt ska man kontrollera om den får användas både inom- och utomhus eller endast inomhus och om den lämpar sig för både råttor och möss. Om produkten är godkänd för användning i råtthål, anges detta separat i bruksanvisningen. Utöver detta är produkttypen väsentlig när det kommer till säker användning. Till exempel barn, husdjur, eventuell skadegörelse och livlig trafik skapar särskilda behov av riskkartläggning över den bekämpning som ska utföras i området. Då ska rodenticiden vara fast, icke flytande och sådan att den inte sipprar ut ur betesstationen ens om den skakas om. Gnagare ska inte heller kunna föra bort betet. Beten i form av pasta och bitar är lättast att fästa inne i betesstationen, och det är mindre sannolikt att dessa hamnar utanför stationen än att lösbeten i påsar gör det.

Kriterier som påverkar valet av gift:

  • målart
  • verksamt ämne
  • användningsområde (alla rodenticider har inte registrerats för användning utomhus)
  • smaklighet
  • produkttyp (korn, flinga, bit, pasta, skum)

10.5. Bruksanvisningar och säkerhetsdatablad

Bruksanvisningar för produkterna finns på rodenticidförpackningarna på finska och svenska. Säkerhetsdatabladen finns också på finska och svenska, och de fås av försäljarna av rodenticidprodukter eller importören.

I bruksanvisningarna anges hur rodenticiderna används på rätt sätt. 35 § i kemikalielagen ålägger användaren att följa bruksanvisningen. Hälsoriskerna för människor i anslutning till användning av rodenticider hålls under kontroll när produkternas bruksanvisningar följs.

I bruksanvisningarna och säkerhetsdatabladen anges vilka farliga beståndsdelar och verksamma ämnen som ingår i produkten samt produktens användningsändamål. Dessutom ges nödvändiga skyddsanvisningar och anvisningar för destruktion av avfall samt annan information i anslutning till säkerheten och miljön. Läs alltid i bruksanvisningen och säkerhetsdatabladet innan du tar en ny rodenticid i bruk. I dessa anges vad du ska göra i en eventuell förgiftningssituation och vilket motgiftet är.

11. Bekämpning med rodenticider

Innan du placerar ut rodenticider ska du läsa produktuppgifterna och alla övriga anvisningar som följer med produkten eller ges på försäljningsstället. Dessa anvisningar måste följas. Det lönar sig också att reda ut orsakerna till att gnagare förekommer i området, eftersom man bör ingripa i orsakerna genast i början av bekämpningen. När bekämpningen påbörjas ska föda som duger åt gnagare tas bort och konstruktionsmässiga brister i byggnaderna repareras (t.ex. öppningar täppas till).

Använd tillräckligt med rodenticidbeten i förhållande till den uppskattade mängden gnagare och placera ut betena på ett tillräckligt stort område för att säkerställa en lyckad bekämpning. Se till att ha tillräckligt med beten under hela bekämpningen, så att gnagarna inte hinner återhämta sig från giftet. Placera rodenticiderna i låsta betesstationer eller säkerställ på något annat sätt att ingen oavsiktligen kommer i kontakt med dem. Rodenticiderna ska hållas i betesstationen utom räckhåll för barn, fåglar, husdjur, produktionsdjur och andra än de djur som hör till målgruppen. Rodenticider får inte heller spridas i miljön. Fäst om möjligt beteslådorna i marken eller i andra konstruktioner. Vid behov kan områden isoleras och omgivningen informeras närmare om bekämpningsåtgärderna.

För att utrota beståndet så fort som möjligt är det särskilt viktigt att beakta boplatsområden, passager och födoinsamlingsställen när beten placeras ut. Beakta även gränsområdena, så att det bestånd som bekämpas inte ersätts med utifrån kommande individer. Välj en rodenticid som är lämpad för platsen där den ska användas, faller gnagarna i smaken och är ändamålsenlig.

Om produkten används på offentliga platser ska de behandlade områdena vara utmärkta under tiden bekämpningen pågår och nära betena ska finnas ett meddelande om den primära eller sekundära förgiftningsrisk som rodenticiden orsakar. På meddelandet ska även första hjälpen-åtgärderna i händelse av en förgiftning räknas upp.

Kemikaliefasta skyddshandskar (EN374) ska användas när beten hanteras. Produkten ska placeras långt från livsmedel, drycker och djurfoder samt föremål eller ytor som är i kontakt med de ovan nämnda. Det är förbjudet att äta, dricka och röka under tiden produkten hanteras. Händer och hy som har exponerats direkt för produkten ska tvättas efter hanteringen.

Om betet har dålig åtgång i förhållande till beståndets uppskattade storlek, överväg att flytta beteslådorna och/eller byta till ett bete av annan sammansättning. Se också till att gnagarna inte har tillgång till annan föda. Tvätta inte fällor eller tillbehör som använts i skyddade betesstationer mellan vittjningarna, så att gnagaren inte blir försiktig och undviker betet eller fällan.

Utifrån en utredning bedömer skadedjursbekämparen innan behandlingen påbörjas hur ofta giftbetena och området som ska behandlas behöver kontrolleras. Faktorer som påverkar inspektionsfrekvensen är exempelvis populationens storlek, förekomstens omfattning och riskerna för målområdet.

Om betesåtgången fortsätter och gnagarnas aktivitet inte verkar avta efter en bekämpningsperiod på 35 dagar, måste de sannolika orsakerna fastställas. Rodenticidernas bruksanvisningar baserar sig på att gifterna används i form av en kampanj och att gifterna är så effektiva att en väl genomförd bekämpning tar död på ett gnagarbestånd på högst 35 dagar. I effektivitetstester har bestånd försvunnit eller minskat drastiskt redan på 14–21 dagar. Begränsningen på 35 dagar är avsedd att identifiera en eventuell resistens eller andra problem vid bekämpningen.

Om övriga orsaker kan uteslutas, är gnagarna troligtvis resistenta. Då lönar det sig att överväga någon annan än en antikoagulantbaserad rodenticid eller en effektivare antikoagulant (brodifakum, difetialon, flokumafen). I kapitel 14 behandlas resistens och dess förebyggande närmare.

11.1. Märkning av beteslådor

Anvisningar för märkning av betesstationer (beteslådor) ges i produktsammandraget (SPC), och de ska finnas även i bruksanvisningen.

Följande information ska finnas på betesstationer:

  • Får inte flyttas eller öppnas
  • Innehåller rodenticid (gift mot gnagare)
  • Produktens namn och försäljningstillståndets nummer
  • Verksamt ämne/verksamma ämnen
  • I en farosituation, ring giftinformationscentralen, tfn (09) 471 977

Foto: Betesstation.

Bild 18. Betesstation.

11.2. Användning av rodenticider utan beteslådor (punktbete)

Ibland fungerar inte matning i betesstationer. Det går det inte att placera ut tillräckligt många beteslådor i området eller råttorna undviker beteslådorna eller så bor de främst under marken.

Matning utan beteslådor kallas för punktbete. Betet ska ändå vara lika väl skyddat mot andra djur och barn som beten i beteslådor. Sådana platser är mellan väggar och konstruktioner, utrymmen under byggnader och utrymmen som isolerats separat för gnagarbekämpning, där många bohålor av råttor har observerats. Om produkten är godkänd för att användas direkt i råttornas hål och gångar, anges detta i bruksanvisningen.

Vid punktmatning eller matning direkt i hål ska området isoleras från utomstående människor och husdjur och den som utför arbetet ska tala med beställaren om andra säkerhetsåtgärder, såsom varningsskyltar och eventuella inhägnader. Vid punktmatning utomhus, t.ex. i råtthål, när det isolerade området är en offentlig plats, ska området kontrolleras ofta, helst med några dagars eller högst en veckas intervall.

Giftbeten ska fästas så att gnagarna inte kan föra dem med sig till exempel djupare i sina hål eller utanför det isolerade området. Om gift placeras direkt i bohålor eller i fastighetens strukturer, såsom i mellanväggar, ska det också vara möjligt att samla upp giftet.

11.3.  Inspektion av beten och insamling av döda gnagare

I bruksanvisningarna för rodenticider för yrkesbruk fastställs ingen inspektionsfrekvens för beten – däremot hänvisas till de nationella anvisningarna för god praxis. Någon allmän inspektionsfrekvens kan inte fastställas, utan den beror på respektive bekämpningsområde. En kunds egna övervakningsåtgärder eller gällande standarder kan skapa detaljerade krav för hur ofta giftbeten ska inspekteras. Giftbeten ska alltid inspekteras minst var fjärde vecka, också vid fortlöpande matning. Kemikalielagen (35 §) ålägger användaren att följa bruksanvisningen.

Under gångna decennier utfördes gnagarbekämpning i många bostadsbolag med väldigt få bekämpnings- och inspektionsbesök, t.ex. endast två eller fyra besök under ett år. Då proppades betesstationerna i regel fulla med rodenticider. Denna typ av bekämpning kallades förebyggande bekämpning. Denna praxis strider mot bruksanvisningarna för rodenticider, och rodenticider får inte längre användas för uppföljning eller förebyggande bekämpning av gnagare. Att följa upp variationen i gnagarbeståndet med många månaders intervall är inte heller någon effektiv gnagarbekämpning.

När beten inspekteras ska samtidigt vattniga, torkade och mögliga beten bytas ut. Om kanten av en betesbit är äten, men biten är hel i övrigt, kan den återanvändas genom att skära av den ätna kanten eller vända biten så att en ren bityta som duger som indikator fås fram. Om ett giftbete byts ut mot ett giftfritt monitoreringsbete eller tvärt om, kan de beten som tas bort återanvändas om de är dugliga. Borttagna rodenticider ska förvaras tillsammans med ursprungsförpackningen i en sluten förpackning, på vilken ska anges klart och tydligt att den innehåller rodenticider.

Döda gnagare ska samlas in vid varje inspektion. Var särskilt uppmärksam på att skydda dig mot sjukdomar som kan smitta från gnagare när du samlar in kadaver (se kapitel 4). Döda gnagare kan finnas i betesstationerna eller nära dessa. Om det finns råtthål i marken eller andra gnagarboplatser i bekämpningsområdet, lönar det sig att kontrollera dessa noggrant. Kadaver inomhus går att finna via lukten. Döda gnagare kan finnas under köksskåpens socklar eller bakom ugnen, i innertaket eller i husets krypgrund. Gnagare kommer sällan fram för att dö – däremot hittas de i mörka och skyddade knutar. Gnagarbekämpare har noterat att gnagare som dött av förgiftning ofta återfinns intill vattendrag och diken. Gnagare som dött inne i konstruktioner kan förutom luktolägenheten ge upphov till en kraftig tillväxt av fläskängrar och andra asätarinsekter nära kadavret.

11.4.  Förstöring av rodenticider och kadaver

Kadaver som samlas in vid inspektionsbesök ska inneslutas i en separat påse eller ett kärl, som är så lufttätt som möjligt. Döda gnagare kan slängas som blandat avfall eller brännbart avfall. Skämda rodenticider ska samlas i ett slutet kärl och förstöras som farligt avfall. Anteckna produktnamnet och namnet på det verksamma ämnet på kärlet.

11.5. Fortlöpande matning

Fortlöpande matning innebär att ständigt hålla bete i betesstationerna, dvs. i över 35 dygn. Tidigare var detta det typiska sättet för gnagarbekämpning, men det är nu tillåtet endast i situationer där risken för upprepad invasion är stor och övriga bekämpningsmetoder har visat sig vara otillräckliga. Fortlöpande matning kan behövas särskilt inom livsmedels- och foderindustrin samt inom primärproduktionen (se Bekämpning av gnagare och användning av rodenticider inom foder- och livsmedelsproduktion).Fortlöpande får endast produkter som innehåller difenakum eller bromadiolon användas. Om fortlöpande användning är tillåten, anges detta alltid i bruksanvisningen. Vid fortlöpande matning ska betena kontrolleras minst var fjärde vecka. Strategin ska också kontrolleras regelbundet vid fortlöpande matning. Fortlöpande matning befriar inte kunden från skyldigheten att vidta egna åtgärder för att förbättra läget vad gäller förekomsten av gnagare.

11.6. Bokföring, karta och annan dokumentation

En skriftlig bekämpningsplan ska göras upp för området där bekämpningen ska utföras. Planen visar hur ofta inspektioner ska göras och hur förebyggande och bekämpning av gnagare ska skötas i området. I bekämpningsplanen ska dessutom anges vilken utrustning som används, såsom fällor och betesstationer. Namnen på produkterna som används, betestyperna (t.ex. pasta) och mängderna ska åtminstone antecknas i besöksrapporten, likaså var gift och uppföljningsutrustning har placerats. Detta ska köparen av tjänsten också känna till. Betesstationerna ska gå att finna och rodenticiderna kunna spåras utan närvaro av någon anställd som representerar den ena eller andra avtalsparten och som sköter bekämpningsområdet.

Rapporteringen kan skötas antingen manuellt med bekämpningsintyg som skrivs för hand eller elektroniskt. Placeringen av betesstationerna kan märkas ut exempelvis på en karta eller en inspektionsförteckning. Samlad bekämpnings- och observationshistoria hjälper att förstå upprepade årliga variationer i beståndet och att reagera i tid på observationer som avviker från det normala.

Bekämpningsplanens innehåll:

  • specificering av utrustning
  • använda produkter (namn, produkttyp, mängd)
  • förebyggande åtgärder och bekämpning i området
  • placering av beten och utrustning
  • inspektionsintervall

11.7. Misslyckad bekämpning

Om gnagarpopulationen inte minskar trots vidtagna bekämpningsåtgärder, kan orsaken vara resistens mot rodenticider hos gnagarbeståndet. Här måste ändå övriga förklaringsalternativ till misslyckandet först uteslutas. En misslyckad bekämpning kan ha många orsaker, av vilka endast en del beror på skadedjursbekämparen själv.

Skadedjursbekämparen ska säkerställa följande:

– Har något bo undgått upptäckt?

– Är gnagaren korrekt identifierad?

– Har bekämpningen varit tillräcklig eller har beståndet varit större än befarat?

– Kommer det ett ersättande bestånd utifrån (upprepad invasion)?

Om bekämpningen inte ger önskat resultat, finns det orsak att gå tillbaka till grunderna och granska ovan nämnda frågor.

Orsaker oberoende av skadedjursbekämparen kan vara bland andra:

– Beståndet växer snabbare än bekämpningen hinner decimera det.

– Försummelse att följa anvisningar och rekommendationer eller agerande i strid med dem.

– I miljön kan finnas hinder för en effektiv bekämpningsform, till exempel att mycket folk rör sig i området.

Byggnad som står tom.

Byggnad som står tom.

Bilderna 19 och 20. Byggnader som står tomma erbjuder trygga boplatser för gnagare.

11.8. Rodenticider och övriga djur

Rodenticider som innehåller antikoagulanter som verksamt ämne leder alltid till att andra djur exponeras, även om gifterna används enligt bruksanvisningarna. Användning i strid med bruksanvisningarna ökar risken för andra djur att exponeras.

Andra djur exponeras för antikoagulanter när de äter förgiftade gnagare. Gnagarna dör aldrig direkt, de söker sig inte till vatten eller till hålor för att dö, utan fortsätter att leva normalt åtminstone i några dagar efter att de ätit giftet. Antikoagulanter överförs till rovdjur eller asätare när de äter förgiftade levande eller döda gnagare.

I Finland är det vanligt att andra djur exponeras, över 80 procent av alla undersökta djur innehöll rester av antikoagulanter (Koivisto m.fl. 2016). Djur som undersöktes var bland andra räv, mårdhund, hermelin, småvessla, hökar, ugglor och kråkfåglar. Undersökningen innefattade också fyra katter, som alla innehöll rester av antikoagulanter. Resterna i övriga djur är små, och man antar att de inte dödar andra djur. Resternas långtidseffekter på djur i vilt tillstånd har inte undersökts, men de kan ha skadliga effekter på reproduktionen (fler missfall) eller immunförsvaret.

Veterinärer har konstaterat flera fall av förgiftning hos katter på grund av alfakloralos (Finsk veterinärtidskrift 6/2019). Man misstänker att katterna förgiftats antingen av att de ätit en produkt innehållande alfakloralos eller en mus som ätit giftet. I vissa fall har alfakloralosprodukter använts mot möss i grannskapet, men i flera fall har det förblivit oklart var och hur katten fått i sig giftet. Förgiftningar har även konstaterats hos hundar. Det finns inget motgift mot alfakloralos. Vid en förgiftning kan man behandla djurets symtom. På grund av misstankarna om förgiftning ska hundar och katter och övriga husdjur hållas kopplade under tiden alfakloralosprodukter används. Katt- och hundägare i grannskapet bör också informeras om att alfakloralosprodukter används och om försiktighetsåtgärder.

12. Resistens

Antikoagulantresistens beror på olika mutationer hos en gen hos både råttor och möss. I naturliga gnagarpopulationer finns endast få individer som är resistenta mot gifter. Vid användning av rodenticider som innehåller antikoagulanter gynnas dock dessa resistenta individer kraftigt, medan de individer som är känsliga för gifterna dör. Eftersom resistens är en ärftlig egenskap, ökar antalet resistenta individer i gnagarpopulationen snabbt i förhållande till de normala, icke resistenta individerna.

Om gnagaren är resistent mot difenakum (eller bromadiolon), är den det också mot antikoagulanter av första generationen och troligen också mot bromadiolon (difenakum). Å andra sidan kan gnagare vara resistenta mot antikoagulanter av första generationen, men inte mot difenakum och bromadiolon. Resistens mot brodifakum, difetialon och flokumafen har tills vidare inte observerats.

Ett dåligt utfall av bekämpning kan bero på annat än resistens

För att utesluta resistens bör man först undersöka andra orsaker till ett dåligt bekämpningsresultat (se stycke 13.7):

Resistens kan misstänkas när betesåtgången inte minskar under en period på fem veckor. Då bör betet tas bort och följande metoder prövas:

  1. fällor
  2. andra rodenticider; för närvarande är det enda alternativa giftet alfakloralos, och det kan endast användas mot möss
  3. de kraftigaste antikoagulanterna dvs. brodifakum, difetialon och flokumafen

Det lönar sig inte att byta antikoagulanter inom samma grupp för att förebygga resistens (se tabellen i kapitel 10.1), utan då behövs de kraftigaste antikoagulanterna. Resistens kan i teorin utvecklas även mot brodifakum, difetialon och flokumafen, så inte heller dessa ska användas hela tiden. Dessutom är dessa antikoagulanter mest skadliga för andra djur.

Det bästa sättet att förebygga utveckling och spridning av resistens mot antikoagulanter är integrerad skadedjursbekämpning (IPM), dvs. att sörja för effektiva förebyggande åtgärder och främst icke kemisk bekämpning, och gift först när ingenting annat hjälper. När gift används bör man se till att ha tillräckligt av det i förhållande till den lokala gnagarpopulationen och att man lyckas ta död på hela populationen.

Andelen resistenta råttor ökar när endast rodenticider som innehåller antikoagulanter används vid bekämpningen.

Bild 21. Andelen resistenta råttor ökar när endast rodenticider som innehåller antikoagulanter används vid bekämpningen (övre bilden). Genom att alternera med andra bekämpningsmetoder parallellt med gifter, förhindras uppkomsten av resistens.

13. Kundens och tjänsteleverantörens rättigheter och skyldigheter

Kunden

Kunden har rätt att få skadedjursbekämpning enligt god praxis motsvarande sina behov. Hen ska kunna lita på att tjänsteleverantören har det nödvändiga kunnandet om skadedjursbekämpning och tillgång till lämpliga arbetsredskap samt eventuella fortbildningar, såsom hygienpass, arbetssäkerhetskort och interna säkerhetsutbildningar. Kunden betalar för en tjänst som inte får äventyra kundens egen tjänst eller produktsäkerhet.

Kunden ska kunna lita på att yrkespersonens åsikter, anvisningar och förslag till ersättande åtgärder är de rätta. Kunden har rätt att få information om den gnagarbekämpning och de förebyggande åtgärder som sker i kundens område, så att kunden genom egna åtgärder kan bidra till en lyckad skadedjursbekämpning.

Kunden är skyldig att berätta vilka tilläggskrav eller utbildningar som krävs för arbete på platsen samt vägleda och instruera tjänsteleverantören i alla särdrag som gäller fastigheten eller produktionen. Kunden ska också beakta tjänsteleverantörens förslag på korrigerande åtgärder, och kunden får inte genom sina åtgärder försvåra eller förhindra genomförandet av bekämpningsåtgärderna. Kunden ska genom sina åtgärder säkerställa att skadedjursbekämparen har tryggt tillträde till de områden där bekämpningen ska utföras och sörja för att anordningar kan inspekteras och servas.

Om ändringar sker på objektet som påverkar förebyggandet eller bekämpningen av gnagare, t.ex. byggnation, ibruktagning av nya eller borttagning av gamla lokaler, ska skadedjursbekämparen informeras utan dröjsmål. Kunden får inte genom egen nonchalans främja skadedjurens bobyggande, förökning eller rörelse.

Kunden spelar en viktig roll när det kommer till förebyggande åtgärder. En viktig uppgift för skadedjursbekämparen är att vägleda och motivera kunden att förebygga gnagare genom egna åtgärder.

Tjänsteleverantören

Tjänsteleverantören har rätt att häva avtalet eller avtala om fakturering för extra kostnader om kunden genom sin verksamhet har försvårat det avtalade arbetet och därigenom orsakat extra kostnader eller onödig användning av utrustning och produkter. Om tjänsteleverantören inte kan nå objektet säkert eller utan påtagliga svårigheter, kan tjänsteleverantören vägra utföra arbetet. Hen kan även låta bli att utföra arbetet om kunden kräver någonting som strider mot god praxis vid skadedjursbekämpning, vägrar nödvändigt samarbete eller på något annat sätt försöker pressa tjänsteleverantören att bryta mot bestämmelser, bruksanvisningar och lagar.

Tjänsteleverantören är skyldig att erbjuda skadedjursbekämpning som gynnar kunden och miljön utan att äventyra någon part eller produktsäkerheten. När avtalet tecknas avtalar man om agerande ifall tjänstebehovet ändras under avtalsperioden och hur kostnaderna för eventuella extra besök ska ersättas. Den som säljer tjänsten skadedjursbekämpning bör säkerställa att hen har tillräckliga resurser för att utföra de avtalade uppgifterna och att kunden får all nödvändig information om bekämpningen och vad som påverkar denna, så att kunden genom egna åtgärder kan främja bekämpningen.

Tjänsteleverantören går tillsammans med beställaren igenom bekämpningen från början till slut. Hen ger även beställaren anvisningar som hjälper beställaren att hålla gnagarna borta i fortsättningen. Dessutom kommer man överens om hur kunden själv ansvarar för uppföljningen och när skadedjursbekämparen behöver kontaktas igen, om ett behov av aktiv bekämpning uppträder.

14. Övervakning

Företag som utför skadedjursbekämpning med biocidprodukter måste registrera sig i Tukes företagsregister över skadedjursbekämpning och enskilda skadedjursbekämpare måste avlägga en examen för skadedjursbekämpare. Tukes för också ett offentligt register över personer som avlagt examen för skadedjursbekämpare (se kapitel 5). Tukes övervakar inte arbetet som skadedjursbekämpare utför, men Tukes har möjlighet att dra tillbaka registreringen för en skadedjursbekämpare om personen har agerat i strid med kemikalielagen eller biocidförordningen.

Skadedjursbekämpning är en del av övervakningen av foder- och livsmedelshygienen och av den övervakning som utförs av hälsoinspektörerna.

15. Skadedjursbekämpning på olika platser

15.1. Bostadsfastigheter

I bostadsbolag kartlägger man förekomsten av gnagare och noterar även invånarnas synobservationer av gnagare. Invånarna meddelas om bekämpningsåtgärderna, -metoderna och relaterade försiktighetsåtgärder samt hur länge bekämpningen kommer att pågå. På fastighetens område kan det finnas riskfaktorer som gynnar gnagare, t.ex. fågelmatningsbord, öppna komposter, äppelträd och andra planteringar som erbjuder föda eller vildvuxen vegetation (erbjuder skydd) i ytterområdena av bostadsbolagets tomt. Tjänsteleverantören ska komma överens med beställaren om hur man informerar om dessa observationer, hur de korrigeras och vem som ansvarar för att de korrigeras.

Fällor rekommenderas, särskilt om gnagarna finns inne i konstruktioner eller på insidan, eftersom en död gnagare inne i konstruktionen kan skapa luktolägenheter och dra till sig asätande insekter. När rodenticider används är det viktigt att beakta säkerheten, i synnerhet vad gäller barn och husdjur. Betesstationerna ska alltid fästas på något sätt när det är möjligt, och de ska placeras så att de inte väcker onödig uppmärksamhet. De ska inte placeras på någons gårdsområde utan tillstånd eller separat anmälan. Betesstationerna ska vara låsbara. Om man misstänker att skadegörelse kan förekomma i området ska betesstationerna vara av ett material som inte kan söndras (t.ex. metall).

15.2. Livsmedelsutrymmen

För livsmedelsutrymmen inne i byggnader rekommenderas giftfria fällor eller observationsutrustning. När fällor används ska de vara av sådan modell som stänger inne gnagaren i ett slutet utrymme, så att risken för kontamination undviks. Om man nödgas använda rodenticider i livsmedelsutrymmen, ska man försöka säkerställa att gifterna inte hamnar bland livsmedel eller deras råvaror.

Utrustning för bekämpning av gnagare placeras nära takskjutportar och ingångar till produktions- och lagerutrymmen. Dessa är ofta de kritiska punkterna, där gnagarna tar sig in. Man går igenom de utrymmen där det används mycket vatten med personalen, eftersom elektriska apparater inte lämpar sig för dessa utrymmen, om inte konstruktionen är vattentät.

Utomhus placeras betesstationerna nära dörrar som leder in, i lager och vid sopstationer. I utkanterna av gårdsområden är det bra att fortlöpande ha fällor eller betesstationer eftersom det är bättre att möta ett gnagarbestånd som försöker leta sig in så långt som möjligt från fastigheten som ska skyddas.

15.3. Lantgårdar

På lantgårdar har gnagare gynnsamma förhållanden att föröka sig och föda som konkurrerar med giftbetena. Fällor och/eller rodenticider läggs ut i ladugårdar, stall, sädestorkar, mellanlager och tomma byggnader. Boskap och andra djur måste till varje pris beaktas, och betesstationer eller fällor får inte placeras där dessa rör sig eller så att de kommer åt dem. Om man måste utföra gnagarbekämpning i samma utrymme där djur hålls, ska man genom specialarrangemang se till att djuren inte kommer åt fällorna och rodenticiderna.

15.4. Avfallsstationer

På avfallsstationer är beståndet av gnagare ofta stort om organiskt avfall hanteras där eller det finns djurrester i avfallet. På dessa platser har gnagare ofta gott om föda och då är betesstationer i regel inte en effektiv bekämpningsåtgärd. Inomhus kan man använda kontaktgift (skum), och i råtthål beten. Om användning i råtthål är tillåten, anges detta i produktens bruksanvisning. För att reducera antalet gnagare kan man dessutom använda burar och olika fångststationer eller fällor för att fånga många gnagare. Dessa alternativa fångstsätt används särskilt när rodenticider inte duger åt gnagarna på grund av konkurrerande föda.

Diskussioner ska föras med avfallsstationernas personal om tillslag vid tömningstidpunkterna, varvid området som råttorna intagit röjs upp från avfall. När högar och behållare töms leder det nästan alltid till att råttor flyr åt alla håll, så tillräckligt med bekämpningsutrustning bör placeras ut i området för att hindra dem från att spridas i omgivningen.

Avfallsstationer bör inspekteras tillräckligt ofta, vid behov varje vecka, eftersom ett råttbestånd snabbt växer sig så stort att det blir mycket svårhanterligt. Särskild försiktighet krävs i anslutning till livlig trafik, stora fordon och automatiserade maskiner och pressar. När betesstationer och andra bekämpningsapparater placeras ut måste man beakta att förhållandena förändras, t.ex. att avfallshögar flyttas och att det inte är säkert att vistas nära vissa maskiner. Fällor och betesstationer som placeras i utkanterna av avfallsstationen förhindrar att gnagarbeståndet sprider sig utanför bekämpningsområdet. De säkerställer också att beståndet i bekämpningsområdet inte ersätts med utifrån kommande råttor.

15.5. Avlopp

För råttbekämpning i avlopp har man tagit fram fällor som fungerar med el och tryckluft. De dödar gnagare som går genom dem med en stöt eller en elchock. De döda gnagarna hamnar i avfallsvattnet.

När rodenticider används fästs betesbiten med järntråd eller på motsvarande sätt ovanför vattenytan på en sådan höjd att råttorna kan äta av den. Betesbiten måste fästas från olika sidor, så att den inte faller ned när råttorna biter i den.

Bekämpning i avlopp kräver alltid en grundlig riskkartläggning och utredningar över hur man rör sig i serviceutrymmen och kanaler. Den som utför bekämpningen ska sörja för sin säkerhet i dessa utrymmen där belysningen är dålig, ytorna hala och det finns nivåskillnader och smittorisker. I exceptionella utrymmen behövs alltid en till person eller någon annan säkerhetsåtgärd för att säkerställa att skadedjursbekämparen även kommer säkert ut från platsen. I avlopp och underjordiska kanaler ska man säkerställa att det inte är fråga om ett explosionsfarligt ATEX-utrymme, eftersom det då är farligt att använda elapparater med normalt skydd eller apparater som skapar statisk elektricitet.

Kontinuerligt fungerande avloppsfälla.

Kontinuerligt fungerande avloppsfälla.

Kontinuerligt fungerande avloppsfälla.

Bilderna 22–24. Kontinuerligt fungerande avloppsfällor upptäcker råttorna och dödar dem. När detektorerna känner råttans rörelse och kroppsvärme, aktiveras fällan och stoppar gnagaren. Fällan aktiveras automatiskt på nytt medan råttan spolas bort med avloppsvattnet. I fällan används inga rodenticider eller lockbeten. Metoden påverkar inte avloppets normala flöde.

16. Ytterligare information

Lagstiftning

Biocidförordning 528/2012

Djurskyddsförordning 396/1996

Djurskyddslag 584/2013

Lag om växtskyddsmedel 1563/2011

Kemikalielag 599/2013

Jaktförordning 666/1993

Jaktlag 615/1993

Arbetarskyddslag 738/2002

Statsrådets förordning 418/2014

Litteratur

ADHB (Agriculture and horticulture development board) Rodent control on farms.

CRRU UK Code of best practice

Jansson L, Lindqvist B och Markkula I. 2012. Sisätilojen tuhoeläimet ja niiden torjunta. Kasvinsuojeluseuran julkaisu n:o 102.

Koivisto E, Koivisto P, Hanski IK, Korkolainen, Vuorisalo T, Karhilahti A, Välttilä V, Loivamaa I och Koivisto S. 2016. Prevalence of anticoagulant rodenticides in non-target predators and scavengers in Finland. Tukes julkaisu 1/2016.

Nieminen A. 2018. Jyrsijät pois kotieläinsuojista. KMVet 2/2018

Förbjudna fångstredskap eller -metoder

http://sisatilojentuholaiset.fi/nisakkaat/hiiret/

http://www.luontoportti.com/suomi/fi/nisakkaat/

https://www.maaseuduntulevaisuus.fi/tiede-tekniikka/artikkeli-1.229519

Användning av rodenticider inom lantbruk, pdf

Bekämpning av gnagare i foder- och livsmedelsproduktion, pdf

Text och bilder

Text: Sinna Lantea och Sanna Koivisto

Bilderna 1–9, 19–20: Janne Pietiläinen Photography

Bild 10: Antitec Oy

Bilderna 11–13, 16, 17–18, 22: Juha Aro

Bilderna 14–15: Tec-Solutionz

Bild 21: Agriculture and horticulture development board (Rodent control on farms)

Bilderna 23–24: Ratél