1. Syfte med anvisningen
Syftet med anvisningen är att hjälpa upprätthållare av badstränder och andra tjänsteleverantörer som verkar på badstränder att säkerställa att badstränderna är förenliga med konsumtionstjänstlagen och säkra för dem som använder stranden samt för andra personer som befinner sig i tjänstens omedelbara påverkningsområde.
I anvisningen beskrivs Tukes tolkning av hur konsumtionstjänstlagen bör tillämpas på badstränder. Anvisningen är inte förpliktande på samma sätt som lagstiftning. I anvisningen ger Tukes exempel på och alternativ för hur tjänsteleverantörer kan uppfylla kraven i konsumtionstjänstlagen. De förpliktande bestämmelserna anges i anvisningen genom hänvisningar till paragrafer i konsumtionstjänstlagen. Varje tjänsteleverantör ansvarar för att verksamheten är lagenlig. lagstiftningen.
2. Avgränsningar och definition av badstrand
2.1 Definition av badstrand
I denna anvisning avses med badstrand en naturlig eller konstruerad strand i allmänt bruk som är avsedd för bad och strandvistelse, och för vilken en tjänsteleverantör som upprätthåller verksamheten har utsetts.
2.2 Tillämpningsområdet för konsumtionstjänstlagen
Då det gäller bad- och vattensäkerhet kan denna anvisning även tillämpas på konstruktioner på allmänna strandområden som är avsedda för bad eller motsvarande vattenmotion och tillgängliga för alla. Sådana konstruktioner är exempelvis badbryggor eller hopptorn, men inte båtbryggor.
Strandområden där människor badar med allemansrätt (till exempel sjöstränder i naturtillstånd eller parkområden i städer som gränsar till stranden) avgränsas från tillämpningsområdet för konsumtionstjänstlagen och denna anvisning.
Konsumentsäkerhetslagen och denna anvisning tillämpas inte heller på strandområden i naturtillstånd eller bebyggda strandområden som är belägna på mark som ägs av en enskild person, ifall de inte erbjuds för bad inom ramen för näringsverksamhet (KuPaL 1.3 §). Detta påverkas inte av huruvida ett strandområde som ägs av en enskild person har anvisats eller avsetts för allmänt bad eller inte.
I denna anvisning behandlas inte badvattnets kvalitet. Bestämmelser som hänför sig till detta ingår i hälsoskyddslagstiftningen. Du får mer information om badvattnets kvalitet av de kommunala hälsoskyddsmyndigheterna och på Tillstånds- och tillsynsverkets webplats.
Konsumtionstjänstlagen och denna anvisning tillämpas inte heller på föreningar till den del en förening tillhandahåller tjänster endast för sina egna medlemmar i annan verksamhet än näringsverksamhet (KuPaL 1.4 §)
3. Säker konsumtionstjäns
En säker konsumtionstjänst är en tjänst där tillräckliga riskhanteringsåtgärder har planerats och genomförts för att säkerställa säkerheten så att de faror som tjänsten medför är godtagbara
(KuPaL 3 §).
En konsumtionstjänst måste planeras så att den är säker, och de tillvägagångssätt som beskrivs i planen måste genomföras i praktiken. Säkerhetsplaneringen måste basera sig på en omfattande identifiering av faror samt på en bedömning av de risker som dessa medför.
Badstrandens säkerhet består av fysisk, psykisk och social säkerhet:
- Fysisk säkerhet avser olyckor och kroppsligt välbefinnande. På badstränder påverkas den fysiska säkerheten särskilt av konstruktionernas skick, räddningsutrustningen, skyltningen och informationstavlorna samt av regelbundna inspektions- och underhållsåtgärder som utförs av tjänsteleverantören.
- Psykisk säkerhet avser människans psykiska välbefinnande och ork. När en person mår bra psykiskt agerar hen försiktigare i vattnet, bedömer sin egen prestationsförmåga mer realistiskt och upptäcker faror i tid. Upprätthållaren av badstranden kan främja den psykiska säkerheten genom att göra badstranden till en tydlig och trygg fritidsmiljö vad gäller omgivning och förhållanden. Bland annat framkomlighet, tydlig och begriplig skyltning, informationstavlor och säkerhetsanvisningar, synlig räddningsutrustning samt kompetent personal är faktorer som kan främja människors inre välbefinnande.
- Social säkerhet avser samspelet och atmosfären mellan de människor som vistas på badstranden. Tjänsteleverantören måste handleda kunderna och ingripa i observerat risk- och störande beteende, såsom buller, mobbning och användning av rusmedel. På en socialt trygg badstrand är rollen för yrkeskunniga och närvarande strandövervakare avgörande.
4. Tjänsteleverantör och tjänsteleverantörens omsorgsplikt
Det är viktigt att den aktör som ansvarar för badstrandens säkerhet som helhet har identifierats och tydligt utsetts. Denna aktör är den tjänsteleverantör som avses i konsumtionstjänstlagen och vars uppgift är att säkerställa att badstranden som helhet är säker för användarna, att de tjänster som tillhandahålls på stranden inte äventyrar varandras säkerhet samt att gemensamma säkerhetsrutiner har överenskommits mellan alla som tillhandahåller tjänster på badstranden. Till exempel ansvarar staden för helheten av säkerheten på en badstrand som upprätthålls av staden. De skriftliga avtalen mellan parterna och en ansvarsfördelningstabell kan användas för att tydliggöra olika aktörers uppgifter och ansvar.
Flera tilläggstjänster kan vara tillgängliga vid en badstrand, exempelvis en simskola eller en bana för vattenkonster. Varje tjänsteleverantör har till uppgift att säkerställa säkerheten för den tjänst som tjänsteleverantören i första hand ansvarar för. Dessutom måste tjänsteleverantörerna samarbeta för att trygga säkerheten för dem som använder badstranden.
Tjänsteleverantören måste säkerställa badstrandens säkerhet inte bara för dem som använder den, utan också för andra personer som befinner sig i tjänstens omedelbara närhet
(KuPaL 4 §).
Att säkerställa badstrandens säkerhet omfattar flera olika uppgifter, till exempel inspektion av mark- och vattenområden samt konstruktioner, underhåll och reparationer samt organisering av verksamheten under badsäsongen. Dessa uppgifter kan utföras av flera aktörer.
5. Tjänsteleverantörens uppgifter om konsumtionstjänsten
För att säkerställa säkerheten måste tjänsteleverantören ha tillräcklig yrkesskicklighet och skaffa sig sådan information och kompetens att kraven i konsumtionstjänstlagen uppfylls. Tjänsteleverantören måste hålla sin säkerhetskompetens uppdaterad och följa utvecklingen inom branschen. I säkerhetsarbetet är det motiverat att, utöver denna Tukes-anvisning, även utnyttja andra informationskällor. Till exempel har Finlands Simundervisnings- och Livräddningsförbund rf tagit fram anvisningar och material som gäller säkerhet på badstränder (på finska).
Även Tukes kan använda sådana externa anvisningar, regler och andra material vid bedömningen av tjänstens säkerhet.
6. Identifiering av faror och bedömning av risker
Att säkerställa säkerheten på en badstrand baserar sig på en omsorgsfullt genomförd identifiering av faror och bedömning av risker, vilket föreskrivs i 6 § i konsumtionstjänstlagen. Tjänsteleverantören måste ha en klar uppfattning om vilka faror som är förknippade med badstranden, vilka risker dessa faror medför och vilka risker som är godtagbara. Syftet med identifieringen av faror är att förbättra tjänstens säkerhet.
Riskfaktorer och farliga situationer måste identifieras på ett heltäckande sätt i alla delar av tjänsten. Ett sätt att genomföra identifieringen av faror är att utnyttja den s.k. kundens servicestig. Då rör man sig på badstranden längs den rutt som kunden använder och observerar faror ur kundens perspektiv, till exempel ankomsten till badstranden, förflyttningen till omklädningsutrymmena och vidare till vattnet via bryggan. Syftet är att identifiera sådana platser och skeden i tjänsten där kunden kan skadas eller insjukna, antingen fysiskt eller psykiskt.
Vid identifieringen av faror på badstranden måste, utöver övriga avsnitt i denna anvisning, följande beaktas:
- Hur många användare har badstranden?
- Vilken är badstrandens kundprofil: besöks badstranden av särskilda grupper eller många utländska användare, vilka är användarnas simkunnigheter eller hälsotillstånd, osv.?
- Vilka är badstrandens särdrag: till exempel strandlinjens längd, djupprofil, vattnets klarhet, strömmar fartygs- eller båtleder osv. (se närmare punkt 6)?
- Vilka attraktioner finns på badstranden: lekredskap, kiosk, närbelägna bostadsområden eller offentliga evenemang, osv.?
- Vilka konstruktioner finns på badstranden: omklädningsbås, andra byggnader, plattform, brygga, badstegar, hopplats och deras skick?
- Vilka tjänster har ordnats på stranden eller i dess omedelbara närhet: till exempel uthyrning av utrustning, ledd verksamhet på vattnet, simskola, bastu eller tillfälliga tjänster?
- Hur används stranden under kvällar och veckoslut: till exempel om det förekommer vandalism, riskbeteende eller ordningsstörningar?
- Hur påverkar badstrandens läge säkerheten: till exempel fördröjd tillgång till hjälp?
- Hur är tillträdesvägar och trafik ordnade vid badstranden: till exempel parkeringsområden, gång- och cykelvägar eller servicekörning?
- Förekommer det faror som hänför sig till djur på badstranden: till exempel fästingar, ormar eller fåglar?
För varje identifierad fara måste det övervägas vilka åtgärder som redan har vidtagits för att eliminera eller minska faran och om åtgärderna har minskat risken till en godtagbar nivå. Vid behov måste ytterligare åtgärder vidtas för att förbättra säkerheten.
Identifieringen av faror måste göras skriftligen. Som hjälp kan man till exempel använda blanketter för identifiering av faror som finns på Tukes webbplats.
Tjänsteleverantören bör vid identifieringen av faror också utnyttja sin egen olycksfallsbokföring, med hjälp av vilken man kan bedöma säkerheten i den egna verksamheten och överväga hur motsvarande händelser kan förebyggas. I anteckningarna är det bra att identifiera återkommande händelser och överväga om motsvarande händelser kan förhindras.
En allmän uppräkning av faror på badstränder är inte tillräcklig, utan identifieringen av faror måste beskriva de faror som är relevanta just för den aktuella badstranden på det sätt och med den noggrannhet som motsvarar hur farorna faktiskt förekommer.
7. Planering och praktiskt genomförande av säkerheten vid badstränder
7.1 Personal som deltar i underhållet av badstranden
Idrottsplatsvaktmästare och strandstädare har en central roll i underhållet av badstranden. Tjänsteleverantören måste säkerställa att den personal som deltar i genomförandet av tjänsten har tillräcklig kompetens och introduktion. Personalresurserna måste vara tillräckliga och ansvarsområdena måste fastställas tydligt (KuPaL 7.1 § punkt 1). Personalens kompetens, antal och arbetsfördelning beskrivs närmare i Tukes anvisning Säkerheten i konsumtionstjänster.
Strandbevakning behandlas i punkt 8 i denna anvisning.
7.2 Förhållandena vid badstranden
7.2.1 Kartläggning av vattenområdet
En viktig del av identifieringen av faror är identifieringen av vattnens särdrag och farliga ställen. Kartläggning av vattenområdet när en strand anläggs och efter ändringsarbeten hjälper tjänsteleverantören att fastställa de säkra gränserna för området för simning och att i fortsättningen kontrollera de rätta ställena.
Kartläggning av vattenområdet innebär till exempel undersökning av bottnen genom att dyka eller att gå till simdjupt vatten, fastställa strandens djupprofil och identifiera särskilt farliga platser (t.ex. bråddjup, stora stenar under ytan, strömmar, båttrafik). Samtidigt är det bra att till hjälp för strandövervakarna mäta avstånden mellan de viktigaste referenspunkterna på stranden och märka ut dem på kartan. Sådana referenspunkter är exempelvis bryggor, bojar, stora stenar ovanför vattenytan eller stora träd som lämpar sig för lägesbestämning.
7.2.2 Avgränsning av ett vattenområde för simning
På grundval av identifieringen av faror måste tjänsteleverantören bedöma behovet av att avgränsa och märka ut ett område för simning och införa bedömningen i säkerhetsdokumentet. Avgränsning av området för simning med bojar eller banlinor ökar säkerheten för simmare och underlättar strandövervakningen. Avgränsning av området för simning är särskilt viktig på badstränder med starka strömmar, bråddjup eller livlig båttrafik. För små barn kan man vid behov avgränsa ett vadställe med jämn sandbotten med ett vattendjup på högst 0,5 meter med en lina eller plattformskonstruktion.
Bojar kan också användas för markering av banlinjer av standarddimension och för att hänvisa strandanvändarna att simma längs stranden inom det övervakade området. Bojar underlättar strandövervakarnas arbete så att de bättre kan bedöma avstånden och använda bojarna som fixpunkter för markering av var någon drunknat. Med hjälp av numrerade bojar eller bojar i olika färger är det lättare att lokalisera en person som sjunkit ner i vattnet och rikta räddningsinsatserna.
Tjänsteleverantören ska vid behov reservera och märka ut ett separat område för de tjänster som tillhandahålls på badstranden, så att användningen av tjänsterna inte äventyrar badarnas säkerhet.
7.2.3 Vattendjupet på hopplatser
Badstranden kan ha ett hopptorn eller en hopplats. Dessa måste placeras så att hoppande inte äventyrar hopparnas egen eller andras säkerhet på badstranden. Tjänsteleverantören måste säkerställa att det alltid finns tillräckligt med vatten på hopplatsen.
Vad som är ett säkert vattendjup avgörs av hopplattformens höjd. Hopplattformens höjd mäts uppåt från vattenytan. Vägledande värden för säkra vattendjup vid hopplatser visas i följande tabell. Standarden SFS-EN 13451-10 för simhallarnas hopplattformar har använts som stöd för värdena med hänsyn till naturvattnens egenskaper (exempelvis naturliga variationer i vattenståndet):
Vattnets minimidjup vid hoppställen på badstranden:
- Hopp från vattenytans nivå (t.ex. från en flytande brygga): vattnets minimidjup 2 meter.
- Hoppnivå 1–3 meter över vattenytan: vattnets minimidjup 3,5 meter.
- Hoppnivå 5 meter över vattenytan: vattnets minimidjup 4 meter.
- Hoppnivå över 5 meter över vattenytan: vattnets minimidjup 4,5 meter.
Vid språngbrädor på 1–3 meters höjd måste det finnas cirka 4 meter vatten.
Om vattendjupet kring en brygga eller någon annan plats nära vattenytan som används för att hoppa är mindre än 2 meter, måste det vara förbjudet att dyka med huvudet före. Förbudet måste vara tydligt synligt på den plats där det är förbjudet att hoppa (t.ex. på plattformen).
Då vattendjupet är mindre än 2 meter är det tryggt att hoppa i vattnet med fötterna före från en hopplattform vid vattenytan. Eftersom hopp med fötterna före är en viktig del av simkunnigheten är det bra att öva detta på stranden. På grundval av identifieringen av faror måste tjänsteleverantören dock bedöma om det finns platser på stranden där hoppande måste förbjudas oberoende av hoppsättet. Sådana faror kan exempelvis vara stenar under vattnet i närheten av bryggan eller stenbotten eller klippbotten.
Tjänsteleverantören måste övervaka variationerna i vattenståndet på hopplatserna och planera mätningar av vattendjupet enligt respektive badstrands särdrag. Variationen i vattendjupet beror exempelvis på jordmaterialet (till exempel dy, lera, berg, sand, stenjord) och dess spridning med strömmar eller till följd av muddringsarbeten. Det rekommenderas att vattendjupet på hopplatserna mäts i början av badsäsongen och vid behov under säsongen, samtidigt som man kontrollerar att det inte finns några farliga föremål på bottnen (se närmare punkt 9.1).
Det är särskilt viktigt att se till att man vid planering och uppförande av en ny badstrand eller ett hopptorn eller vid ombyggnad av gamla hopptorn säkerställer att de riktgivande vattendjupen framför hoppområdet uppfylls inom ett tillräckligt stort område.
7.3 Beredskap för olycks- och nödsituationer
Tjänsteleverantören måste på förhand förbereda sig för olycks- och nödsituationer som är typiska för badstranden (KuPaL 7.1 § punkt 3).
Vid badstranden måste det finnas kastbar räddningsresdkap. Minimivillkoret är en brukbar livboj, kastlina eller ett motsvarande räddningsredskap som är placerat på en synlig plats i närheten av vattnet. Det måste finnas tillräckligt med räddningsredskap på ändamålsenliga platser i förhållande till de risker som har identifierats på stranden.
Räddningsbåt är ingen obligatorisk utrustning vid badstranden, utan snarare ett redskap för längre insatsavstånd. Behovet av en räddningsbåt eller annat vattenfartyg som används vid räddning (t.ex. en räddningsbräda) måste bedömas utifrån identifieringen av faror och bedömningen av risker.
7.4 Information till tjänsteanvändare och till personer i den omedelbara närheten
Tjänsteleverantören måste ge badstrandens användare och andra som vistas i dess omedelbara närhet de uppgifter som behövs för att säkerställa deras säkerhet på ett klart och begripligt sätt (KuPaL 7.1 § 1 punkt 4). Säkerhetsinformation kan lämnas till exempel på en webbplats, på en anslagstavla samt med skyltar, förbud och andra märkningar som fästs på badstrandens konstruktioner.
Tjänsteleverantören måste i säkerhetsdokumentationen redogöra för vilken information deltagarna ges och hur. En omfattande identifiering av farorna och god kännedom om badstrandens särdrag och om användargrupperna utgör grunden för utformningen av information till och sätt att informera dem som använder stranden. Vid behov ska informationen ges på olika språk eller med hjälp av tydliga bildbaserade anvisningar.
Varje badstrand måste ha en anslagstavla av vilken framgår badstrandens namn, adress och lägesuppgifter, kontaktuppgifter till badstrandens upprätthållare, anvisningar om man behöver larma om hjälp och meddela säkerhetsbrister till badstrandens upprätthållare samt information om eventuell strandövervakning (t.ex. tiden för strandövervakning, avgränsning av det övervakade området).
God praxis för anslagstavlorna på badstränder är en karta, av vilken framgår uppgifter om djup för vattenområdet, viktiga platser på badstrandsområdet och räddningsväg. Badstrandens användare måste informeras om sådana egenskaper hos badstranden som kan medföra fara, såsom branta djup i vattenområdet och eventuella strömmar.
Tjänsteleverantören måste säkerställa att det är lätt att hitta till badstranden. För detta ändamål ska rutten till badstranden anges med vägvisningsskyltar.
7.5 Avslutande av badstanden
Den som upprätthåller badstranden måste se till att användningen av badstranden är säker ända till slutet av dess livscykel (KuPaL 7.1 § punkt 6). Att ta en badstrand ur bruk förutsätter många olika åtgärder av tjänsteleverantören. Om avslutande av tjänsten ges mer omfattande anvisningar i Tukes anvisning Säkerheten i konsumtionstjänster, punkt 7.
Innan badstranden avvecklas ska områdets användningsändamål kontrolleras i planbeteckningarna.
8. Strandövervakning
8.1 Bedömning av behovet av övervakning
Den riskbaserade bedömningen av behovet av strandbevakning är en del av tjänsteleverantörens skyldighet att planera och genomföra tjänsten på ett säkert sätt. Enligt konsumtionstjänstlagen måste tjänsteleverantören säkerställa tillräcklig övervakning under användningen av tjänsten (KuPaL 7.1 § punkt 5).
För badstränder med hög risk och stort antal besökare måste det finnas strandövervakning under badsäsongen.
Till exempel ett stort antal besökare, särskilda användargrupper, hopptorn eller annan hopplats, bråddjup strand eller lekredskap på stranden ökar behovet av strandövervakning. Även exempelvis evenemang som ordnas vid stranden eller en bana för vattenkonster som ställts upp på stranden kan ge upphov till ett ökat behov av övervakning, vilket tjänsteleverantören måste reagera på.
Tukes strandövervakningsverktyg är ett hjälpmedel för att bedöma behovet av övervakning på badstränder. Syftet med detta verktyg är att hjälpa kommuner och andra som upprätthåller stränder att identifiera de badstränder för vilka man allvarligt bör överväga att ordna strandövervakning: https://tukes.fi/sv/strandovervakningsverktyg.
Tjänsteleverantören måste beskriva och motivera bedömningen av badstrandens behov av strandövervakning i säkerhetsdokumentationen.
Övervakning av simning och vattensäkerhet vid läger behandlas närmare i Tukes anvisning Säkerheten vid läger.
8.2 Antal strandövervakare och arbetsbeskrivning
Den viktigaste uppgiften för strandövervakare är att upprätthålla kundsäkerheten på badstranden. Till detta hör exempelvis vägledning av kunderna, kontinuerlig uppföljning av säkerhetssituationen, förebyggande av och ingripande i riskbeteende samt effektiva åtgärder i nödsituationer.
Tjänsteleverantören måste se till att strandövervakarna alltid i första hand kan koncentrera sig på att övervaka badsäkerheten. Detta bör beaktas både vid bedömningen av antalet strandövervakare och vid fastställandet av arbetsbeskrivningen.
Vid sidan av övervakningsarbetet kan strandövervakare under lugna perioder ha andra mindre uppgifter (exempelvis tillse att stranden är i prydligt skick), men dessa uppgifter får inte hindra övervakningen av badsäkerheten.
Tjänsteleverantören måste bestämma antalet strandövervakare och deras arbetstid utifrån identifierade risker på badstranden och perioderna med störst besökarantal. Bra praxis är att strandövervakarna arbetar i par. Strandövervakarnas raster måste ordnas så att övervakningen inte störs. Det är bra att informera användarna om övervakningen av badstranden och om övervakningstiderna till exempel på strandens anslagstavla och på badstrandens huvudmans webbplats. Det är också lämpligt att informera om avbrott i övervakningen eller om ändringar i övervakningstiden.
På långa stränder eller stränder som delar sig i flera olika delar kan strandövervakningen begränsas till att gälla endast en del av stranden. Det övervakade området kan markeras med till exempel rödgula flaggor och det lönar sig att informera strandanvändarna om det till exempel på anslagstavlor.
Till strandövervakarnas arbete hör repetering av kunskaperna och fortlöpande övning. Det lönar sig att ta vara på de lugna stunderna på stranden till exempel för att öva samarbete, simulerade nödsituationer eller vattenräddning.
8.3 Kompetenskrav för strandövervakare
Strandövervakarna måste vara myndiga. Minderåriga personer kan arbeta tillsammans med erfarna myndiga strandövervakare, men de kan inte ha huvudansvaret för simmarnas säkerhet och räddningsuppgifter.
En strandövervakare måste ha förmåga att utföra vattenlivräddning och kunna rädda kunden på det ställe där han eller hon arbetar. Strandövervakaren måste känna till badstrandens särdrag och risker. Strandövervakaren måste behärska olika vattenräddnings- och första hjälpen uppgifter och kunna utföra dem på ett säkert sätt med beaktande av situationen och förhållandena. Strandövervakaren måste kunna ta ledningsansvar i räddningssituationer vid drunkning som kräver snabb organisering av en räddningskedja i vattnet.
Den person som utför vattenräddningen måste förbli handlingskraftig under räddningsinsatserna. Den person med vattenräddningskompetens kan välja rätt räddningsmetod och agerar säkert i olika räddningssituationer. Han eller hon kan identifiera en drunknande person, behärskar användningen av räddningsutrustning, kan välja ett ändamålsenligt sätt att gå i vattnet samt behärskar räddnings- och transportsimning, dykning och olika lyfttekniker. Vattenräddaren har grundläggande kunskaper i människans fysiologi och behärskar första hjälpen. Säker vattenräddning ska alltid utföras enligt principen om minsta risk, vilket innebär att den fara som räddningsinsatserna medför för räddaren ska vara så liten som möjligt.
Man kan få tillräcklig kompetens som strandövervakare till exempel på en kurs för strandräddare eller en livräddarkurs på internationell nivå. Kompetenskraven för dessa kurser kan också utnyttjas vid fastställandet av den erforderliga kompetensen för strandövervakare. Vid behov bör tjänsteleverantören försäkra sig om strandövervakarens kompetens i praktiken till exempel med hjälp av ett fristående prov eller så att personen först arbetar i assisterande uppgifter tillsammans med mer erfarna strandövervakare.
Tjänsteleverantören måste beskriva den kompetens som krävs av strandövervakarna samt metoderna för upprätthållande av kompetensen i badstrandens säkerhetsdokumentation.
Vid behov måste tjänsteleverantören utbilda strandövervakarna för sin uppgift och introducera dem till den aktuella badstrandens riskfaktorer, vattenområde, säkerhetspraxis och övriga särdrag.
8.4 Strandövervakares utrustning
Tjänsteleverantören måste i säkerhetsdokumentationen anteckna badstrandens räddningsutrustning och den utrustning som strandövervakarna har tillgång till samt underhållsmetoderna för utrustningen.
För övervakade stränder är det bra att inrätta en övervakningsplats för strandövervakarna, såsom ett täckt kontrollrum och en livflotte. Strandövervakaren måste ha distinkt klädsel, exempelvis en gulröd dräkt med märkning om strandövervakning. Strandövervakare måste ha tillgång till utrustning för första hjälpen. Dessutom kan tjänsteleverantören på stranden anvisa räddningsredskap (till exempel livflottar) och andra redskap som behövs för strandövervakarnas arbetskvalitet och ork, som endast är avsedda att användas av strandövervakarna.
9. Kontinuerlig bevakning och förbättring av säkerheten
9.1 Inspektioner av badstranden
Inspektions- och underhållsåtgärder för badstranden och tillhörande konstruktioner måste fastställas och genomföras så att säkerheten skäligen kan säkerställas.
Tjänsteleverantören måste kontrollera områdena för simning, strandområdena, skyltar, konstruktioner och andra funktioner på stranden före badsäsongens början och regelbundet under säsongen. Tjänsteleverantören måste fastställa kontrollpraxis och kontrollintervall för badstranden, exempelvis utifrån identifieringen av faror, de tjänster som erbjuds, strandens användningsgrad och mängden vandalism. Ju mer populär och varierad badstranden är, desto oftare måste kontrollerna utföras. Om det finns flera olika tjänsteleverantörer vid badstranden ska man också komma överens om vem som utför kontrollerna i praktiken.
Bad- och hoppområden måste inspekteras genom att gå i vattnet, dragga eller dyka på djupa ställen för att säkerställa att vattnets djup är tillräckligt och att det inte finns farliga föremål på bottnen. Till kontrollen hör dessutom granskning av strandens sandområde och avlägsnande av farliga föremål.
Eftersom det inte finns någon särskild definition av badsäsong i konsumptionstjänstlagen måste tjänsteleverantören själv bedöma när det finns användare på badstranden och tidsmässigt anpassa de årliga kontrollerna därefter. Vid behov måste kontrollerna ökas, exempelvis efter evenemang där man misstänker att föremål som inte hör till simområdet kan ha hamnat där.
Det är bra att föra bok över alla mätningar och kontroller. Observationer utifrån kontrollerna måste användas för att förbättra säkerheten och till exempel för att uppdatera identifierade risker och planera nya säkerhetsåtgärder.
9.2 Konstruktionernas skick och kontroller
Konstruktioner på badstranden är exempelvis skyltar och anslagstavlor, bryggor, lek- och motionsredskap, rutschbanor, omklädningsbås samt övriga konstruktioner. Med ett korrekt underhåll kan konstruktionernas livslängd förlängas och säkerheten förbättras.
Tjänsteleverantören måste följa användningen och skicket av badstrandens konstruktioner och föra underhålls- och inspektionsdagbok över konstruktionerna. Tillräckliga intervaller för kontroller måste fastställas, till exempel utifrån antalet kunder, konstruktionernas skick och vandalism. Fel måste åtgärdas och konstruktioner som blivit farliga måste avlägsnas. Kontroll- och underhållspraxis beskrivs i säkerhetsdokumentationen.
Om det inte är säkert att använda en konstruktion under en viss tid, exempelvis på grund av reparationsarbeten eller utanför den övervakade tiden eller badsäsongen, måste användningen av konstruktionen förbjudas tydligt, exempelvis med en framträdande skylt som fästs vid konstruktionen och en bom som begränsar tillträdet. Enbart ett meddelande på informationstavlan om förbud mot användning av plattformar, hopptorn, rutschkanor eller andra konstruktioner räcker inte.
10. Bokföring av olyckor och anmälningar om olyckor
Tjänsteleverantören måste föra bok över tillbud och olyckor som inträffat i badstranden (KuPaL 8 §).
Den insamlade informationen måste användas till att förbättra tjänstens säkerhet, till exempel genom att planera åtgärder för att förebygga tillbud av samma typ som upprepade gånger sker på samma ställe eller på samma sätt.
Tjänsteleverantören kan sköta olycksbokföringen efter eget gottfinnande. Mer information och en Excel-blankett som kan användas för olycksbokföringen finns på Tukes webbplats.
Om en allvarlig eller oförutsedd olycka eller farlig situation inträffar vid badstranden måste tjänsteleverantören utan dröjsmål underrätta Tukes om detta. Anmälan måste göras till exempel vid drunkningsfall eller räddning av en badgäst som hamnat under vattnet. Tjänsteleverantören måste samtidigt ange vilka åtgärder som har vidtagits med anledning av det inträffade (KuPaL 10.1 §).
I säkerhetsdokumentationen måste det beskrivas hur anmälan görs och vem som ansvarar för att göra den. Anmälan görs elektroniskt via Tukes webbplats eller per e post till [email protected].
11. Dokumentationsskyldighet för säkerhetsledning
Tjänsteleverantören måste utarbeta en säkerhetsdokumentation för badstranden (KuPaL 6, 7 och 8 §). Säkerhetsdokumentationen är tjänsteleverantörens skriftliga redogörelse för hur kundernas säkerhet i praktiken säkerställs vid badstranden.
I säkerhetsdokumentationen måste alla funktioner vid badstranden beaktas. För andra tjänster som erbjuds vid badstranden måste det vid behov utarbetas en separat säkerhetsdokumentation, för vilken den aktuella tjänsteleverantören ansvarar. Det enda formkravet på säkerhetsdokumentationen är att den måste vara skriftlig.
Tukes har behandlat säkerhetsdokumentationen i den allmänna anvisningen om säkerheten i konsumtionstjänster. Vid upprättandet av säkerhetsdokumentationen är det bra att beakta de frågor som beskrivs i denna anvisning.
Om en tjänsteleverantör ansvarar för flera olika badstränder kan uppgifterna om flera badstränder sammanställas i en och samma säkerhetsdokumentation, förutsatt att varje strands särdrag beaktas tillräckligt.
Om det redan har utarbetats ett säkerhetsdokument för badstranden kan det också uppfylla kraven i konsumtionstjänstelagen, förutsatt att dokumentet innehåller de uppgifter som föreskrivs i lagen och särskilt att identifieringen av faror behandlas tillräckligt omfattande.
Säkerhetsdokumentationen för badstranden kan till exempel bestå av följande delar:
1. Identifiering av faror (KuPaL 6 §)
- En skriftlig beskrivning av de faror som är förknippade med badstranden och de risker som hänför sig till dem.
- Utöver en tillräckligt detaljerad beskrivning av de identifierade farorna måste säkerhetsdokumentationen även beskriva de åtgärder som redan har vidtagits för att förebygga de identifierade farorna.
- Identifiering av faror behandlas närmare i avsnitt 6 i denna anvisning.
- På Tukes webbplats finns blanketter som stöd för identifiering av faror.
2. Personalens kompetens, antal och uppgifter (KuPaL 7.1 § punkt 1)
- En förteckning över personalens utbildningar (t.ex. strandräddarutbildning, första hjälpen utbildning) och hur aktuella de är.
- En beskrivning av hur mycket personal som behövs vid olika tidpunkter.
- Personalens arbetsskiftsförteckningar, arbetsuppgifter och arbetsanvisningar.
- En beskrivning av introduktionen av personalen till förhållandena vid badstranden och till hur man agerar i särskilda situationer.
3. Metoder, produkter och miljö som används i tjänsten (KuPaL 7.1 § punkt 2)
- En karta över badstrandsområdet där objekt som är väsentliga för strandbevakningen samt uppgifter om vattendjupet har markerats (se avsnitt 7.1 i anvisningen).
- En underhållsdagbok för badstranden där inspektions-, städnings- och underhållsrutiner för badstranden och därtill hörande konstruktioner samt tidtabeller för dessa har dokumenterats.
4. Beredskap för särskilda situationer, olycks- och nödsituationer (KuPaL 7.1 § punkt 3)
- En beskrivning av beredskap eller handlingsanvisningar för särskilda situationer samt olycks- och nödsituationer som utifrån identifieringen av faror är möjliga.
- Räddnings- och första hjälpen utrustning som används vid badstranden samt rutiner för deras underhåll, placering och antal.
5. Uppgifter som ges till tjänsteanvändare och till personer i den omedelbara närheten (KuPaL 7.1 § punkt 4)
- En beskrivning av vilka säkerhetsuppgifter som ges till badstrandens kunder, hur och var.
- Här betonas särskilt skyltningen vid badstranden samt anslagstavlan, där tillräckliga uppgifter måste finnas (avsnitt 7.4 i anvisningen).
6. Övervakning under användningen av tjänsten (KuPaL 7.1 § punkt 5)
- En beskrivning av hur behovet av strandbevakning har bedömts och vilken lösning som har valts.
- En beskrivning av hur strandbevakningen har ordnats (anvisningens kapitel 8).
7. Kontinuerlig uppföljning och förbättring av säkerheten (KuPaL 8 och 10 §)
- Olycksbokföring och hur den utnyttjas.
- Rutiner för att anmäla allvarliga olyckor och farliga situationer till Tukes. Vem gör anmälan?
- Kontinuerlig uppföljning av säkerheten som utförs av arbetstagarna (säkerhetsobservationer och förbättringsförslag) samt kanaler för respons från allmänheten.
