Säkerheten på badstränder

1. Syfte med anvisningen

Syftet med anvisningen är att hjälpa organ som driver badstränder och andra tjänsteleverantörer som är verksamma på badstränder att säkerställa att badstränderna överensstämmer med konsumentsäkerhetslagen och är säkra för konsumenterna. 

I anvisningen beskrivs Tukes tolkning av hur konsumentsäkerhetslagen bör tillämpas på badstränder. Anvisningen är inte förpliktande på samma sätt som lagstiftning. I anvisningen ger Tukes exempel på och alternativ för hur tjänsteleverantörer kan uppfylla kraven i konsumentsäkerhetslagen. Bindande lagstiftning anges i anvisningen med hänvisningar till de berörda paragraferna i konsumentsäkerhetslagen. Varje tjänsteleverantör ansvarar för att verksamheten är lagenlig.

2. Anvisningens tillämpningsområde och definition av badstrand

I denna anvisning avses med badstrand en naturlig eller konstruerad strand i allmänt bruk som är avsedd för bad och strandvistelse, och för vilken en tjänsteleverantör som upprätthåller verksamheten har utsetts. Badstränder har olika storlek och olika service- och utrustningsnivåer.

Då det gäller bad- och vattensäkerhet kan denna anvisning även tillämpas på konstruktioner på allmänna strandområden som är avsedda för bad eller motsvarande vattenmotion och tillgängliga för alla. Sådana konstruktioner är exempelvis badbryggor eller hopptorn, men inte båtbryggor.

Strandområden där människor badar med allemansrätt (till exempel sjöstränder i naturtillstånd eller parkområden i städer som gränsar till stranden) avgränsas från tillämpningsområdet för konsumentsäkerhetslagen och denna anvisning. 

Konsumentsäkerhetslagen och denna anvisning tillämpas inte heller på strandområden i naturtillstånd eller bebyggda strandområden som är belägna på mark som ägs av en enskild person, ifall de inte erbjuds för bad inom ramen för näringsverksamhet (KoSäL 3.2 §). Detta påverkas inte av huruvida ett strandområde som ägs av en enskild person har anvisats eller avsetts för allmänt bad eller inte.

I denna anvisning behandlas inte badvattnets kvalitet. Bestämmelser som hänför sig till detta ingår i hälsoskyddslagstiftningen. Du får mer information om badvattnets kvalitet av de kommunala hälsoskyddsmyndigheterna och på Valviras webbplats. 

3. Tjänsteleverantör på badstrand

Tjänsteleverantören ska försäkra sig om att badstranden är säker för sina användare och inte medför fara för användare eller utomstående (5 § i KoSäL). Tjänsteleverantören ska säkerställa att badstranden är försedd med de erforderliga skyltarna och varningarna, en anslagstavla och räddningsutrustning.

Säkerställandet av säkerheten på badstranden grundar sig på en noggrant genomförd identifiering av faror, vilket är en del av tjänsteleverantörens lagstadgade omsorgsplikt. Den här anvisningen innehåller instruktioner och råd om hur man identifierar faror.

Flera olika uppgifter är förknippade med säkerställandet av säkerheten på badstranden, exempelvis kontroller, underhåll och reparationer av konstruktionerna på land- och vattenområdena samt anordnande av funktionerna under badsäsongen. Dessa uppgifter kan utföras av flera parter. Det är viktigt att det organ som ansvarar för hela badstrandens säkerhet har identifierats och tydligt utsetts. Detta organ är en sådan tjänsteleverantör på badstranden som avses i konsumentsäkerhetslagen, och vars uppgift är att säkerställa att badplatsen som helhet är säker för användarna, att de tjänster som tillhandahålls på stranden inte äventyrar varandras säkerhet, och att de aktörer som tillhandahåller tjänster på badstranden har kommit överens om gemensamma tillvägagångssätt för att trygga säkerheten. Exempelvis på en badstrand som upprätthålls av en stad ansvarar staden för säkerhetshelheten. De olika organens roller och ansvarsområden kan tydliggöras med hjälp av skriftliga avtal mellan parterna och en tabell över ansvarsfördelningen.

Flera tilläggstjänster kan vara tillgängliga vid en badstrand, exempelvis en simskola eller en bana för vattenkonster. Varje tjänsteleverantör har till uppgift att säkerställa säkerheten för den tjänst som tjänsteleverantören i första hand ansvarar för. Dessutom ska tjänsteleverantörerna samarbeta för att trygga säkerheten för dem som använder badstranden.

4. Säkerhetsdokument

Tjänsteleverantören ska upprätta ett säkerhetsdokument för badstranden (7 § i KoSäL). Säkerhetsdokumentet är en skriftlig redogörelse för hur man på badstranden i praktiken säkerställer kundernas säkerhet. All verksamhet på badstranden ska beaktas i säkerhetsdokumentet. För övriga tjänster som tillhandahålls på badstranden ska vid behov upprättas ett separat säkerhetsdokument, som ska utarbetas av den aktör som tillhandahåller tjänsten i fråga. 

Tukes erbjuder en dokumentmall till hjälp för att utarbeta säkerhetsdokumentet. Vid upprättandet av säkerhetsdokumentet är det bra att beakta aspekterna i denna anvisning.

Om en tjänsteleverantör kontrollerar flera olika badstränder kan uppgifterna från flera olika badstränder samlas i ett enda säkerhetsdokument, förutsatt att varje badstrands särdrag beaktas tillräckligt i säkerhetsdokumentet.

5. Identifiering av risker

Tjänsteleverantören ska identifiera de faror som är förknippade med användningen av badstranden (KoSäL 5 §). Identifieringen av farorna utgör en väsentlig del av utarbetandet och uppdaterandet av säkerhetsdokumentet (KoSäL 5 §). Utöver de identifierade riskerna ska man i säkerhetsdokumentet tillräckligt detaljerat beskriva de åtgärder som redan har vidtagits för att förebygga de identifierade riskerna samt en plan för fortsatt förbättring av säkerheten.

Vid identifieringen av faror på badstranden ska utöver övriga punkter i denna anvisning följande beaktas:

• Hur många användare har badstranden?
• Vilken är badstrandens kundprofil: besöks badstranden av särskilda grupper eller många utländska användare, vilka är användarnas simkunnigheter eller hälsotillstånd, osv.?
• Vilka särdrag har badstranden, exempelvis strandlinjens längd, djupprofil, vattnets klarhet, strömmar, fartygs- eller båtleder osv. (se närmare punkt 6)?
• Vilka attraktioner finns på badstranden: lekredskap, kiosk, närbelägna bostadsområden eller offentliga evenemang, osv.?
• Vilka konstruktioner har badstranden: omklädningsbås, andra byggnader, plattform, brygga, simtrappa, hopplats och deras skick?
• Vilka tjänster har ordnats på stranden eller i dess omedelbara närhet: exempelvis uthyrning av utrustning, guidade utflykter på vattnet, simskola, bastu eller tjänster som erbjuds kortvarigt?
• Hurdan är användningen av stranden på kvällar och helger: förekommer det mycket vandalism, riskbeteende eller ordningsstörningar på badstranden?
• Hur påverkar badplatsens läge säkerheten: exempelvis fördröjd tillgång på hjälp?
• Hur har färdvägarna och trafiken på badstranden ordnats: exempelvis parkeringsplatser, leder för lätt trafik eller servicekörning?
• Finns det djurrisker vid badstranden, exempelvis fästingar, ormar eller fåglar?

Vid identifieringen av riskerna ska man beskriva just de risker som är väsentliga för den aktuella badstranden på det sätt och med den noggrannhet som riskerna verkligen förekommer. Vid identifiering och beskrivning av risker kan man till exempel använda formulären på Tukes webbplats (på finska).

6. Kontroller och mätningar på badstranden

6.1 Kartläggning av vattenområdet

En viktig del av identifieringen av faror är identifieringen av vattnens särdrag och farliga ställen. Kartläggning av vattenområdet när en strand anläggs och efter ändringsarbeten hjälper tjänsteleverantören att fastställa de säkra gränserna för området för simning och att i fortsättningen kontrollera de rätta ställena. Kartläggning av vattenområdet innebär till exempel undersökning av bottnen genom att gå till simdjupt vatten, fastställa strandens djupprofil och identifiera särskilt farliga platser (t.ex. bråddjup, stora stenar under ytan, strömmar, båttrafik). Samtidigt är det bra att till hjälp för strandövervakarna mäta avstånden mellan de viktigaste referenspunkterna på stranden och märka ut dem på kartan. Sådana referenspunkter är exempelvis bryggor, bojar, stora stenar ovanför vattenytan eller stora träd som lämpar sig för lägesbestämning.

6.2. Avgränsning av ett vattenområde för simning

På grundval av identifieringen av faror ska tjänsteleverantören bedöma behovet av att avgränsa och märka ut ett området för simning och införa bedömningen i säkerhetsdokumentet. Avgränsning av området för simning med bojar eller banlinor ökar säkerheten för simmare och underlättar strandövervakningen. Avgränsning av området för simning är särskilt viktig på badstränder med starka strömmar, bråddjup eller livlig båttrafik. För små barn kan man vid behov avgränsa ett vadställe med jämn sandbotten med ett vattendjup på högst 0,5 meter med en lina eller plattformskonstruktion. 

Bojar kan också användas för markering av banlinjer av standarddimension och för att hänvisa strandanvändarna att simma längs stranden inom det övervakade området. Bojar underlättar strandövervakarnas arbete så att de bättre kan bedöma avstånden och använda bojarna som fixpunkter för markering av var någon drunknat. Med hjälp av numrerade bojar eller bojar i olika färger är det lättare att lokalisera en person som sjunkit ner i vattnet och rikta räddningsinsatserna. 

Tjänsteleverantören ska vid behov reservera och märka ut ett separat område för de tjänster som tillhandahålls på badstranden, så att användningen av tjänsterna inte äventyrar badarnas säkerhet.

6.3 Kontinuerliga kontroller av badstranden

Tjänsteleverantören ska kontrollera områdena för simning, strandområdena, skyltar, konstruktioner och andra funktioner på stranden före badsäsongens början och regelbundet under säsongen. Tjänsteleverantören ska fastställa kontrollpraxis och kontrollintervall för badstranden, exempelvis utifrån identifieringen av faror, de tjänster som erbjuds, strandens användningsgrad och mängden vandalism. Ju mer populär och varierad badstranden är, desto oftare ska kontrollerna utföras. Om det finns flera olika tjänsteleverantörer vid badstranden ska man också komma överens om vem som utför kontrollerna i praktiken.

Bad- och hoppområden ska inspekteras genom att gå i vattnet, dragga eller dyka på djupa ställen för att säkerställa att vattnets djup är tillräckligt och att det inte finns farliga föremål på bottnen. Till kontrollen hör dessutom granskning av strandens sandområde och avlägsnande av farliga föremål.

Eftersom det inte finns någon särskild definition av badsäsong i konsumentsäkerhetslagen ska tjänsteleverantören själv bedöma när det finns användare på badstranden och tidsmässigt anpassa de årliga kontrollerna därefter. Vid behov ska kontrollerna ökas, exempelvis efter evenemang där man misstänker att föremål som inte hör till simområdet kan ha hamnat där.

Det är bra att föra bok över alla mätningar och kontroller. Observationer utifrån kontrollerna ska användas för att förbättra säkerheten och till exempel för att uppdatera identifierade risker och planera nya säkerhetsåtgärder.

6.4 Vattendjupet på hopplatser

Badstranden kan ha ett hopptorn eller en hopplats. Dessa ska placeras så att hoppande inte äventyrar hopparnas egen eller andras säkerhet på badstranden. Tjänsteleverantören ska säkerställa att det alltid finns tillräckligt med vatten på hopplatsen.

Vad som är ett säkert vattendjup avgörs av hopplattformens höjd. Hopplattformens höjd mäts uppåt från vattenytan. Vägledande värden för säkra vattendjup vid hopplatser visas i följande tabell. Standarden SFS-EN 13451-10 för simhallarnas hopplattformar har använts som stöd för värdena med hänsyn till naturvattnens egenskaper (exempelvis naturliga variationer i vattenståndet):

Tabell 1. Minsta vattendjup vid badstränder med hopplatser.

Dessutom ska det vid språngbrädor på 1–3 meters höjd finnas cirka 4 meter vatten.

Om vattendjupet kring en brygga eller någon annan plats nära vattenytan som används för att hoppa är mindre än 2 meter, ska det vara förbjudet att dyka med huvudet före. Förbudet ska vara tydligt synligt på den plats där det är förbjudet att hoppa (t.ex. på plattformen).

Då vattendjupet är mindre än 2 meter är det tryggt att hoppa i vattnet med fötterna före från ett hopplattform vid vattenytan. Eftersom hopp med fötterna före är en viktig del av simkunnigheten är det bra att öva detta på stranden. På grundval av identifieringen av faror ska tjänsteleverantören dock bedöma om det finns platser på stranden där hoppande ska förbjudas oberoende av hoppsättet. Sådana faror kan exempelvis vara stenar under vattnet i närheten av bryggan eller stenbotten eller klippbotten.

Tjänsteleverantören ska övervaka variationerna i vattenståndet på hopplatserna och planera mätningar av vattendjupet enligt respektive badstrands särdrag. Variationen i vattendjupet beror exempelvis på jordmaterialet (till exempel dy, lera, berg, sand, stenjord) och dess spridning med strömmar eller till följd av muddringsarbeten. Det rekommenderas att vattendjupet på hopplatserna mäts i början av badsäsongen och vid behov under säsongen, samtidigt som man kontrollerar att det inte finns några farliga föremål på bottnen (se närmare punkt 6.3).

Det är särskilt viktigt att se till att man vid planering och uppförande av en ny badstrand eller ett hopptorn eller vid ombyggnad av gamla hopptorn säkerställer att de riktgivande vattendjupen framför hoppområdet uppfylls inom ett tillräckligt stort område.

6.5 Konstruktionernas skick och kontroller

Konstruktioner på badstranden är exempelvis skyltar och anslagstavlor, bryggor, lek- och motionsredskap, rutschbanor, omklädningsbås samt övriga konstruktioner. Badstrandens konstruktioner får inte medföra fara (5 § i KoSäL). Tjänsteleverantören ska följa användningen och skicket av badstrandens konstruktioner och föra underhålls- och inspektionsdagbok över konstruktionerna. Tillräckliga intervaller för kontroller ska fastställas, till exempel utifrån antalet kunder, konstruktionernas skick och vandalism. Fel ska åtgärdas och konstruktioner som blivit farliga ska avlägsnas. Kontroll- och underhållspraxis beskrivs i säkerhetsdokumentet.

Om det inte är säkert att använda en konstruktion under en viss tid, exempelvis på grund av reparationsarbeten eller utanför den övervakade tiden eller badsäsongen, ska användningen av konstruktionen förbjudas tydligt, exempelvis med en framträdande skylt som fästs vid konstruktionen och en bom som begränsar tillträdet. Enbart ett meddelande på informationstavlan om förbud mot användning av plattformar, hopptorn, rutschkanor eller andra konstruktioner räcker inte. 

7. Strandövervakning

7.1 Bedömning av behovet av övervakning

En riskbaserad bedömning av behovet av strandövervakning ingår i tjänsteleverantörens omsorgsplikt (5 § i KoSäL). För badstränder med hög risk och stort antal besökare ska det finnas strandövervakning under badsäsongen. Tjänsteleverantören ska beskriva och motivera bedömningen av badstrandens behov av strandövervakning i säkerhetsdokumentet.

Till exempel ett stort antal besökare, särskilda användargrupper, hopptorn eller annan hopplats, bråddjup strand eller lekredskap på stranden ökar behovet av strandövervakning. Även exempelvis evenemang som ordnas vid stranden eller en bana för vattenkonster som ställts upp på stranden kan ge upphov till ett ökat behov av övervakning, vilket tjänsteleverantören ska reagera på.

Tukes strandövervakningsverktyg är ett hjälpmedel för att bedöma behovet av övervakning på badstränder. Syftet med detta verktyg är att hjälpa kommuner och andra som upprätthåller stränder att identifiera de badstränder för vilka man allvarligt bör överväga att ordna strandövervakning: https://tukes.fi/sv/strandovervakningsverktyg.

7.2 Antal strandövervakare och arbetsbeskrivning 

Den viktigaste uppgiften för strandövervakare är att upprätthålla kundsäkerheten på badstranden. Till detta hör exempelvis vägledning av kunderna, kontinuerlig uppföljning av säkerhetssituationen, förebyggande av och ingripande i riskbeteende samt effektiva åtgärder i nödsituationer. 

Tjänsteleverantören ska se till att strandövervakarna alltid i första hand kan koncentrera sig på att övervaka badsäkerheten. Detta bör beaktas både vid bedömningen av antalet strandövervakare och vid fastställandet av arbetsbeskrivningen. 

Vid sidan av övervakningsarbetet kan strandövervakare under lugna perioder ha andra mindre uppgifter (exempelvis exempelvis tillse att stranden är i prydligt skick), men dessa uppgifter får inte hindra övervakningen av badsäkerheten.

Strandövervakarna ska vara myndiga. Minderåriga personer kan arbeta tillsammans med erfarna myndiga strandövervakare, men de kan inte ha huvudansvaret för simmarnas säkerhet och räddningsuppgifter.

Tjänsteleverantören ska bestämma antalet strandövervakare och deras arbetstid utifrån identifierade risker på badstranden och perioderna med störst besökarantal. Bra praxis är att strandövervakarna arbetar i par. Strandövervakarnas raster ska ordnas så att övervakningen inte störs. Det är bra att informera användarna om övervakningen av badstranden och om övervakningstiderna till exempel på strandens anslagstavla och på badstrandens huvudmans webbplats. Det är också lämpligt att informera om avbrott i övervakningen eller om ändringar i övervakningstiden.

På långa stränder eller stränder som delar sig i flera olika delar kan strandövervakningen begränsas till att gälla endast en del av stranden. Det övervakade området kan markeras med till exempel rödgula flaggor och det lönar sig att informera strandanvändarna om det till exempel på anslagstavlor.

Till strandövervakarnas arbete hör repetering av kunskaperna och fortlöpande övning. Det lönar sig att ta vara på de lugna stunderna på stranden till exempel för att öva samarbete, simulerade nödsituationer eller vattenräddning.

7.3 Kompetenskrav för strandövervakare

En strandövervakare ska ha förmåga att utföra vattenlivräddning och kunna rädda kunden på det ställe där han eller hon arbetar. Han eller hon ska kunna rädda en kund vid det mest utmanande stället på objektet.

Förmågan att utföra vattenlivräddning har beskrivits på Tukes webbplats. Dessutom ska strandövervakaren förstå betydelsen av förebyggande säkerhetsarbete (vägledning av kunderna och ingripande i riskbeteende) samt kundbetjäningsfärdigheternas betydelse för kundsäkerheten. En strandövervakare ska kunna ta ledningsansvaret vid drunkningssituationer som kräver en snabb organisering av vattenskallgångskedjan.

Man kan få tillräcklig kompetens som strandövervakare till exempel på en kurs för strandräddare eller en internationell kurs för livräddare. Kompetenskraven för dessa kurser kan också utnyttjas vid fastställandet av den erforderliga kompetensen för strandövervakare. Vid behov bör tjänsteleverantören försäkra sig om strandövervakarens kompetens i praktiken till exempel med hjälp av ett fristående prov eller så att personen först arbetar i assisterande uppgifter tillsammans med mer erfarna strandövervakare.

Tjänsteleverantören ska beskriva den kompetens som krävs av strandövervakarna samt metoderna för upprätthållande av kompetensen i badstrandens säkerhetsdokument.

Vid behov ska tjänsteleverantören utbilda strandövervakarna för sin uppgift och introducera dem till den aktuella badstrandens riskfaktorer, vattenområde, säkerhetspraxis och övriga särdrag.
 

8. Räddningsutrustning för badstrand och strandövervakares utrustning

Tjänsteleverantören ska i säkerhetsdokumentet anteckna badstrandens räddningsutrustning och den utrustning som strandövervakarna har tillgång till samt underhållsmetoderna för utrustningen. 

Ett räddningsredskap ska finnas på stranden. Minimivillkoret är en brukbar livboj, kastlina eller ett motsvarande räddningsredskap som är placerat på en synlig plats i närheten av vattnet. Det ska finnas tillräckligt med räddningsredskap på ändamålsenliga platser i förhållande till de risker som har identifierats på stranden.

För övervakade stränder är det bra att inrätta en övervakningsplats för strandövervakarna, såsom ett täckt kontrollrum och en livflotte. Strandövervakaren ska ha distinkt klädsel, exempelvis en gulröd dräkt med märkning om strandövervakning. Strandövervakare ska ha tillgång till utrustning för första hjälpen. Dessutom kan tjänsteleverantören på stranden anvisa räddningsredskap (till exempel livflottar) och andra redskap som behövs för strandövervakarnas arbetskvalitet och ork, som endast är avsedda att användas av strandövervakarna.

9. Lämnande av information till kunden

Badstrandens tjänsteleverantör ska ge dem som använder stranden all information som är av betydelse för säkerheten och som gäller säker användning av stranden (9 § i KoSäL). Säkerhetsinformation kan lämnas till exempel på en webbplats, på en anslagstavla samt med skyltar, förbud och andra märkningar som fästs på badstrandens konstruktioner. Tjänsteleverantören ska i säkerhetsdokumentet redogöra för vilken information deltagarna ges och hur. En omfattande identifiering av farorna och god kännedom om badstrandens särdrag och om användargrupperna utgör grunden för utformningen av information till och sätt att informera dem som använder stranden.

Varje badstrand ska ha en anslagstavla av vilken framgår badstrandens namn, adress och lägesuppgifter, kontaktuppgifter till badstrandens upprätthållare, anvisningar om man behöver larma om hjälp och meddela säkerhetsbrister till badstrandens upprätthållare samt information om eventuell strandövervakning (t.ex. tiden för strandövervakning, avgränsning av det övervakade området).

God praxis för anslagstavlorna på badstränder är en karta, av vilken framgår uppgifter om djup för vattenområdet och viktiga platser på badstrandsområdet.

10. Bokföring av olyckor och anmälningar om olyckor

Tjänsteleverantören ska föra bok över tillbud och olyckor som inträffar i verksamheten (KoSäL 5 §). Strandens huvudman kan sköta olycksbokföringen efter eget gottfinnande. Det lönar sig att lägga till anvisningar till dem som använder stranden på badstrandens anslagstavla om var säkerhetsobservationer och tillbud kan anmälas. Den insamlade informationen ska användas till att förbättra tjänstens säkerhet (till exempel genom att planera åtgärder för att förebygga tillbud av samma typ som upprepade gånger sker på samma ställe eller på samma sätt). Mer information och en Excel-blankett som kan användas för olycksbokföringen finns på Tukes webbplats. 

Allvarliga olyckor och tillbud ska anmälas till Tukes (exempelvis drunkning, krävande undervattensräddning). Anmälan är en lagstadgad skyldighet för tjänsteleverantören (8 § i KoSäL). I säkerhetsdokumentet ska finnas beskrivet hur anmälan ska göras och vem som ansvarar för att den görs. På Tukes webbplats finns anvisningar om när anmälan ska göras. Anmälan kan göras elektroniskt på Tukes webbplats eller per e-post: [email protected]

Mer information

Kontaktuppgifter till Tukes experter enligt tjänstetyp finns på Tukes webbplats.